Jag har alltid tänkt ”följ pengarna” när jag vill ha förklaringar till varför politiken ser ut som den gör. Det tror jag fortfarande; vår lilla samling ministrar och deras polare i SD:s samordningskansli på Rosenbad verkar efter sina lobbyisters önskan.
Men alla kapitalstarka är inte så entusiastiska, vilket är hoppfullt.
Det är inte rationellt, det som den här regeringen gör. Om jag trodde på ont och gott (vilket jag inte gör) så skulle jag säja att många av dom senaste utspelen är rent ondsinta.
Som höjningen av moms för cykelreparatörer. Som visitationszoner i förorterna. Som nedläggningen av statliga Kärnavfallsrådet. Alltså dom som ska försöka räkna ut var vi ska göra av allt kärnavfall, som kommer vara strålande giftigt i 100 000 år. För det vet vi inte än. Och så vidare.
Vad är det som driver det här?
Det är liksom samma med Putin, ingen trodde att han skulle anfalla Ukraina, för det var inte ändamålsenligt. Om man tänker på nån slags framtid för Ryssland.
Det är nåt annat. Det kanske bara är den vanliga gamla visan om att visa att man har lite stake.
Det längtas efter krig, framför ryska tv-spel. Framför svenska tv-spel och Twitterinlägg. Och ej att förglömma, framför ensligt lysande datorskärmar i natten, i USA.
Nu är vi snart med i Nato, hur det nu gick till, och delar öde med USA och Turkiet. Är det fortfarande nån som tror vi är säkrare nu än innan? Att vi inte kommer att få skämmas inför historien med vår totala sellout vad gäller kurdiska frihetskämpar?
Varför ska vi välja sida i ett kommande krig mellan oljeoligarkerna (på bägge sidor Atlanten) om dom sista dropparna olja i Arktis?
Jag sitter här och har influensa och var tvungen att rekommendera mina barn och barnbarn att inte komma hit på julafton, så allt blev lite deppigt. Man vill ju inte va en influensa-influencer, men det hade varit kul att få äta lite julmat och ge småbarnen presenter.
Så jag sitter och tänker att det liknar fan.
Tänker att samtidshistorien börjar likna trettioåriga kriget, lite grann, med legoknektar som har som mål att hålla krigen igång av ekonomiska skäl.
Tänk på Wagnergruppen i Ukraina och Afrika, tänk på Blackwater i Irak.
När demokrati och mänskliga rättigheter blir för besvärliga för maktens män lägger dom ut krigandet på privat entreprenad och slipper ta ansvar.
Så får vi en kapitalstark samling företag vars hela idé är ha små krig att hålla igång.
USA:s president Harry Truman varnade vid sin avgång för det militärindustriella komplexet, alltså alla företag i vars intresse det låg att hålla konflikter igång så att USA skulle spendera mer och mer pengar på militär upprustning.
Han hade jävligt rätt, men var som sagt avgående och försvann in i skuggorna.
Nu har vi en massa små krig, och unga människor som vill visa lite stake har många möjligheter att få göra det, i Syrien, Jemen och Ukraina.
Musiken marscherar på i radion, ursäkta en gammal man, men det här taktfasta har jag jävligt svårt för. Det är som den decennielånga Idol-propagandan för fler musikalartister med autotuner som slagit ut alla sina konkurrenter på väg till toppen nu har slagit igenom totalt.
Högern har aldrig sett kultur som nånting annat än konsumtion. Dom hajar inte att kultur är ett samspel, om inte publiken är med på noterna blir musiken helt död. It takes two to tango. Eller fler. Kultur är aldrig en envägskommunikation. Det är inte som att äta varmkorv. Eller falukorv.
Men dom gillar marschmusik, dom jävlarna.
Febern stiger och jag ska väl önska en god fortsättning.
Eller fan, jag önskar er en soft fortsättning.
Ta det lugnt och lyssna på nåt som svänger.
