Kära Gud. Den lille gosse som anförtroddes mej den 11 juni 1960 är en väldigt besvärlig figur. Den dag jag befrias från honom ska jag äntligen pusta ut. Jag ska sätta mej i solen och se den vandra. Fast det egentligen är jag. Som vandrar.
Nu tror jag ju inte på Gud egentligen. Men jag har polare som går och blir frälsta, vi är ett slitet gäng nuförtiden, alkoholproblem, kraschade familjer och försörjningsvårigheter nu när vi inte är popstjärnor längre.
Eller snarare, när skivbolagen med hjälp av Spotify-systemet med streamad musik, lyckats höja sin profitkvot på vår bekostnad.
Om man får uttrycka sej lite bittert.
Ja ja, vi var ju inte popstjärnor direkt, men några av oss blev. Vi var ett gäng musiker, sprungna ur punken, som kunde leva på vår musik under några decennier.
Jag pratar om oss som en grupp, jag uttrycker mej svepande, jag passar inte in på allt vad som här har nämnts, men jag tycker mej tillhöra denna grupp ändå.
Och nu ringer polare och gråter och säjer att dom är frälsta, och jag blir rörd faktiskt, jag säjer grattis och garvar, med gråten i halsen.
Och den där guden är väl bättre än en kvarting som man sveper kvart över nio på morronen utanför bolaget?
Det är märkligt att just vänstern med sin långa tradition av antireligion nu nästan är dom enda som försvarar mänskors rätt att tillbe sina gudar. Marx hade ju jävligt rätt när han sa att religionen är ett opium för folket. Och, herregud hur många gigantiska folkmord, häxbål, misshandel av folks könsorgan, skambeläggande av runkningar och kåthet har inte skett i Guds namn?
Läser man historia och försöker sätta sej in i hur medeltidens människor hölls i schack med en livsförintande helvetesskräck är det svårt att känna nånting annat än avsky och förakt för både Bibeln, Koranen och Toran.
Med flera heliga böcker, får man väl säja så att ingen tror att man är agent för nån buddhistisk sekt eller nåt.
Men.
Kyrkan är en av dom få kvarvarande institutionerna i Sverige där humanismen är absolut. Nu uttrycker jag mej svepande igen, det finns ju fullt av idioter i svenska kyrkan, men just dom jag stött på har detta: ett absolut hävdande av människovärdet. För alla.
Alla är välkomna.
Fika för alla.
Och är det nåt vi behöver nu när finansoligarkerna i Ryssland och USA går samman i ett enda långt hånskratt på väg till banken, ett hånskratt över dom falnande ruinerna av demokrati och nationell suveränitet, ja, är det nåt vi behöver nu är det folk som står upp för en fika för alla.
För det är det som är under angrepp nu, den idén, det här som formulerades redan under dom franska och amerikanska revolutionerna på 1700-talet, alla människors lika värde.
Att det bröts mot den deklarationen, omedelbart, av just dom som utfärdat den, gör den inte sämre i sej.
Kyrkan, presidenter, Ku Klux Klan, slavägare, jakobiner, Napoleon, alla potentater som kom därefter har alla mer eller mindre pissat på den.
När man frågade amerikanska medborgare på 50-talet vad dom trodde att utdrag ur den amerikanska oavhängighetsförklaringen var för nån slags text (man läste alltså upp den för dom) svarade många att det var kommunistisk propaganda.
När franska trupper kom till Haiti 1802 för att slå ner slavarnas faktiskt framgångsrika uppror möttes dom av slavar som sjöng Marseljäsen, den franska revolutionens hymn som fransmännen nu hade som nationalsång.
Men dom lydde order och sköt ändå.
Så har alltså ord, sånger och Bergspredikan, Kommunistiska manifestet och FN:s deklaration ingen som helst betydelse, är dom alldeles för dränkta i blod?
Det är det dom vill att vi ska tycka.
Finansfurstarna och oligarkerna, som sitter högt ovanför våra löjliga små länder, i sina flygplan som obekymrat som flyttfåglar ger fan i allt vad gränser och trosbekännelser heter, ler i mjugg åt nationalistiska idioter som twittrar om svenska värderingar, fransk kultur, det kinesiska hotet mot amerikanska jobb.
Dom ger en slant till dom som twittrar värst och mest människoföraktande.
För dom vill bryta upp kontraktet som funnits som en bräcklig och väldigt trasig hämsko på deras strävan efter maximal profit och total frihet för kapitalet att röra sej hur det vill.
Senaste året har det krupit upp så mycket unkenhet underifrån diverse stenar.
Stenar som legat stilla sen 1945.
Nu väller det plötsligt fram, allt det där som det pratades tyst om så länge i skuggan av nazisternas folkmord.
Visst hade jag det på känn, att det fanns där. Jag minns en fröken jag hade, jag gick i andra klass, och hon pratade om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och hon sa att alla människor är lika mycket värda, och jag hörde ju redan då, att hon inte trodde på det.
Hon var ganska taskig också, jag stod faktiskt inte ut, jag fick börja i OBS-klass efter några månader och fick en fröken jag fick sitta i knät hos.
Jag har haft tur på det sättet, alltid råkat träffa människor som har varit jävligt snälla. Och trott på mitt värde som människa, oavsett prestation.
Det har blivit så jävla illa att det är det mest grundläggande vi måste försvara nu. Alla människor lika värde. Jorden som ett ställe som tillhör alla.
Jag har ibland svårt att stå ut och mina svarta tankar om framtiden, men när jag ser att människor som Olle Carlsson, prästen i Katarina församling, utan ett uns av tvekan tar emot mina alkoholiserade kamrater, utan att ha träffat dom innan, på sitt lantställe över julledigheten, så får jag hoppet tillbaks.
Folk som walk the talk.
Om man över huvud taget tror lite grann på till exempel Bergspredikan av Jesus, som jag gör, så finns inget alternativ till att sälla sej till den kampen.
På riktigt. I praktiken.
