Tag bussen till Hinsebäcksgatan, gå till Kättilsröd 4 H-gård, fortsätt på vägen förbi gården och följ skyltarna in på stigen mot Djupedals fornborgar.
Det är inte långt, men snart står du inför ett pedagogiskt problem. Om du inte går ensam vill säga:
– När är vi framme?
– Nu.
– Men var är borgen?
– Du står i den.
– Jag ser ingen borg. Var är den?
En fornborg är nästan aldrig som vi föreställer oss en borg, med torn, krenelerade murar, portvalv och vindbrygga. Någon enstaka uppfyller spända förväntningar, som Eketorps rekonstruerade fornborg på Södra Öland eller Gråborgs mäktiga ringvall av sten. Också den på Öland.
Men av flertalet fornborgar återstår föga mer än långsträckta flacka stenrösen, dolda av ris och buskar, rester av sammanrasade kallmurar. Det vill säga murar där sten lagts på sten utan murbruk. Eventuella stödkonstruktioner och palissader av trä har ruttnat bort för länge sedan.
Fornborgar ligger nästan alltid på svårtillgängliga platser där murar bara behöver komplettera naturliga hinder som sankmarker, stup och branter.
Så är det med de båda fornborgarna i Djupedal. Utsikten är fantastisk. Bara den är värd ett besök. Hur borgarna en gång såg ut måste en ta hjälp av fantasin för att föreställa sig. Men det är spännande nog. Var behövdes kompletterande skydd? Vilka rester av murar syns i terrängen?
Hur gamla fornborgarna i Djupedal är kan vi bara spekulera om. Flertalet fornborgar dateras till folkvandringstid, alltså perioden 400 till 800 e Kr. Men sannolikt har fornborgar anlagts redan under bondestenåldern för 4 000 år sedan eller mer.
Fornborgar är oftast så kallade tillflyktsborgar, befästa platser dit befolkningen kunnat fly med sina tillhörigheter undan fiender. Några fornborgar har varit befästa byar. Eketorp på Öland är en sådan, bebodd ända in på 1100-talet e Kr.
Fornborgarna i Djupedal var tillflyktsborgar och det är därmed svårt att säga något om hur länge de varit i bruk. Det finns inga rester av bebyggelse som kan dateras. Men behovet av skydd varade länge på Hisingen.
Några kilometer från Djupedal ligger Ragnhildsholmen vid södra stranden av Nordre älv. Här lät Norges kung Håkon Håkonsson bygga en borg vid mitten av 1200-talet.
Dit är det fin vandring från Djupedal men det går också att ta buss till Ragnhildsholmen.
Borgen skyddade staden Kungahälla som låg på andra sidan älven och från borgen kunde fartygstrafiken på Nordre älv kontrolleras.
Hisingen var då norskt gränsland, först till Danmark, sedan till Sverige.
Det var 1254 som Birger jarl och hans son kung Valdemar av Sverige lyckades förmå kungarna Kristofer av Danmark och Håkon av Norge att avstå några små områden vid Göta älvs mynning till Sverige, däribland Lundby och Tuve socknar på Hisingen. Den gräns som då drogs över Hisingen förblev riksgräns mellan Sverige och Norge fram till freden i Roskilde 1658 då Sverige erövrade hela Bohuslän.
Av borgen på Ragnhildsholmen återstår betydligt mer än av fornborgarna i Djupedal. Trots att kung Håkons borg använts som stenbrott är det lätt att se resterna av ett kärntorn med ringmur och byggnader.
Borgens historia blev kort och dramatisk. 1308 fick Birger jarls sonson hertig Erik Magnusson Ragnhildsholmen och Kungahälla i förläning av Norges kung. Erik behärskade även norra Halland och erövrade Lödöse från sin far, kung Manus Birgersson Ladulås.
Maktkampen blev utdragen. Borgen på Ragnhildsholmen bytte ägare flera gånger. 1308 anlade därför Kung Håkon anlade en ny borg uppströms där Nordre älv delar sig från Göta älv. Alltså dagens Bohus fästning. Dit är det en lagom promenad.
För hertig Erik gick det illa. 1317 svalt han ihjäl tillsammans med sin bror Valdemar i ett fångvalv på Nyköpings slott. Det var den tredje brodern, kung Birger Magnussons hämnd för brödernas försök att beröva honom makten.
Fångvalv är dessvärre en väsentlig del av historien kring slott och borgar.
Kung Håkons slott uppströms Ragnhildsholmen är i dag efter flera ombyggnader och 14 belägringar ruinen Bohus fästning, som den såg ut 1600-talet.
Det tyngsta och farligaste arbetet på fästningen utfördes av fångar, dömda att hållas till allmänt arbete i stället för att avrättas.
Det är kusligt att tänka på de arma satar som dömdes till arbete i brunnen på Bohus fästning. Den är 22 meter djup och höggs ut för hand sedan klippan spräckts med eld och vatten.
Men alla som dömdes till fästningsarbete var inte brottslingar i vår mening.
1771 dog Thomas Leopold i ett av fångvalven. Han hade då suttit fängslad i 43 år, varav 34 år på Bohus. Hans brott var att han som radikalpietist predikat olydnad mot den lutherska statskyrkan.
På honom och på fångarna i brunnen tänker jag innan jag vänder ryggen åt den väldiga bastionen Skarpe nord och går över bron för att ta bussen hem.
