Män som pratar och kvinnor som lyssnar, jag minns dem som i en fylledimma, långa oombedda monologer på temat Saker jag vet. Fester, middagar, dejter, resor, arbetsmöten, och andra oväntade situationer då de plötsligt dykt upp från ingenstans och satt igång sina haranger. De kommer i alla upplagor och åldrar. Kvinnors manstillvända lyssnande är så insocialiserat att vi knappt lägger märke till det. Så vanligt förekommande att det blivit ett koncept för teveprogram: äldre man förkunnar till yngre, lyssnande kvinna. I Veckans brott har vi en mumlande Leif GW Persson som borstas upp av Camilla Kvartoft. Hon får rollen som mamma, dotter, elev och sekreterare. Trots att hon är minst lika kompetent som Leif GW Persson är det hon som frågar och han som har svaren.

I SVTs nya program Liv och Horace i Europa används samma gamla beprövade koncept när kulturmannen Horace Engdahl och serietecknaren Liv Strömquist åker tåg genom Europa och pratar bildning och kultur.

Horace Engdal intar genast obekymrat rollen som föreläsare för Liv Strömquist som snällt ställer intresserade följdfrågor utan att få några tillbaka. Hon tittar intresserat (upp) på honom, han tittar rakt fram. O.s.v.

Inget nytt under solen med andra ord – förutom att alla tycks vara förvånade. Konstigt, alla som någonsin sett eller hört Horace Engdahl borde veta att långa föreläsningar är hans syre och levebröd.

En gång för länge sen (2008) råkade jag av olika orsaker hamna bredvid Horace på ett tåg från Berlin till Leipzig. Vi var inbjudna att medverka under bokmässan i Leipzig och arrangörerna tyckte väl att det var praktiskt att placera de två svenskarna bredvid varandra. Jag satt redan på plats djupt försjunken i Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa som var min ursäkt för att slippa prata, men Horace Engdahl hade andra planer. Efter att vi hälsat kort och tåget börjat rulla drog han igång en monolog på temat Saker jag vet. Det här var innan Rebecca Solnit myntat begreppet Mansplaining, det vill säga när män oombedda förklarar saker. Där på tåget fick jag ett föredrag som rörde sig från Gutenbergs boktryckarkonst till kulturklimatet i gamla DDR vidare till Johann Sebastian Bach. (Som tydligen dog i Leipzig och vars grav Horace besökte senare samma kväll för att lägga en ros vid gravstenen. Jo, det är sant.)

Senare på hotellrummet kunde jag konstatera att jag varken avbrutit eller försökt dra igång en egen monolog. Istället hade jag som så många gånger förut, artigt nickat och lyssnat.

Så hur kommer det sig att män så gärna och oombett förklarar saker för oss och att vi snällt lyssnar istället för att resa oss upp och säga: Vet du, livet är alldeles för kort för att jag ska orka lyssna på det här. Jag har en skitbra bok med mig som jag hemskt gärna vill läsa om du ursäktar?”

Rebecca Solnit menar i sin briljanta bok Män förklarar saker för mig att mansplainingen är ett tecken på ett mönster som är större än att bara handla om oombedda monologer.

”Det handlar om den arrogans som tidvis gör det tufft för alla kvinnor inom alla områden, som hindrar kvinnor från att yttra sig och som gör att ingen lyssnar på dem när de faktiskt vågar säga något, som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld.”

Flera år efter den där tågresan ser jag på teve när Horace och Liv åker tåg genom Europa och funderar på varför Horace inte lyssnar på de intressanta tankar och fakta som Liv bidrar med. I program två får jag delvis en förklaring när Horace vid ett tillfälle berättar om hans egentliga drivkraft till hans kunskapshunger:

Horace: Låt oss ta utseende va. Jag tycker det finns ett berättigande i att känna avund inför en vacker person och tänka att så där skulle jag aldrig kunna se ut vad jag än gör. Men däremot det här med bildning, det kan man ju faktiskt åstadkomma. Du kan inhämta bildning och du kan överträffa ALLA om du bara bestämmer dig för det. Förstår du vad jag menar?

Liv: Ja.

Horace: Men du kan inte bli den där vackre mannen ... Hur länge du än håller på ...

(Melankolisk pianomusik tonar upp)

Kanske ska mansplaining egentligen ses som ett kompensatoriskt pladder i syfte att dölja andra brister? Må så vara. En sak lovar jag mig själv där framför teven; Nästa gång en man drar igång en oombedd monolog så kommer jag inte stanna kvar och lyssna. För även om det döljer sig en osäker tonårspojke i kulturmanskroppen så tänker jag på vad Rebecca Solnit skriver:

“Detta syndrom är ett krig som nästan varenda kvinna utkämpar varje dag, ett krig som pågår även inom henne själv, en övertygelse om att hon är överflödig, en inbjudan till tystnad.”