Vem i hela världen kan man lita på, sjöng Hoola Bandola på 70-talet och jag kom på mej med att gnola denna dänga härom veckan. Stort pådrag av politiker och militärer för att skingra alla tvivel om att det faktiskt varit en ubåt inne och nosat på svenska skär. Jag tänkte på en äldre herre jag mötte i en restaurangvagn i slutet på åttiotalet, när ”alla” ubåtar vid våra kuster var ryska.

– Dumheter! fnös han. Min svärson är amerikan, han har patrullerat den svenska kusten med Nato-ubåtar i åratal.

– Det är väl självklart! Det är ju deras uppgift för freden, fortsatte han.

Det enda som med absolut säkerhet kan fastslås den här gången är att efter ubåtsjakten steg krigsmaterieltillverkaren Saabs aktier med 11 procent. Säkert blev nån glad för det. Ibland får man höra saker som låter närmast som om Makten råkar försäga sig, och detta känns liksom mera tillförlitligt än offentliga uttalanden vid presskonferenser.

Ett exempel: Ordföranden i finanspolitiska rådet John Hassler lät nyligen undslippa sig att det femte jobbskatteavdraget kanske var medvetet underfinansierat. Folket hade börjat knorra. Efter fyra stora skattesänkningar som ökat de ekonomiska klyftorna katastrofartat var 60 procent av svenskarna emot detta femte jobbskatteavdrag och det blev allt tydligare att välfärden höll på att krackelera. Hassler antydde alltså att alliansen visste att deras tid var ute och tog chansen att fixa lite bättre villkor för sina målgrupper medan tid var. Att ta en springnota, kallas det i restaurangbranschen.

Och visst försvann de gåtfullt fort, både Borg och Reinfeldt? Som genom en fallucka. Flyktplaner troligen förberedda sen länge, med hägrande statusjobb och guldkantade pensioner.

Jag såg denna scen framför mig: Vi står vid fönstret i vår bostad och tittar ut. Bakom oss hörs tassande steg som rör sig hit och dit och någon fnissar belåtet. När vi vänder oss om upptäcker vi att någon tömt hela lägenheten bakom vår rygg, burit ut möblemanget, tv:n, mattorna och tavlorna. Det ekar tomt och vi hör en lastbil starta därute.

Vi är säkert flera som känner oss rånade efter åtta år med alliansregeringen. Alltför mycket av det vi faktiskt ägde gemensamt har sålts ut. Skolor, sjukhus, vårdcentraler, järnvägar, förskolor, allmännyttans bostäder, regementen, apotek, till och med bilprovningen. Statlig egendom, kommunal egendom. Ofta till underpris och ibland till riskkapitalister med vänner i politikerkretsar. Nån kommer att få en Guldspade om några år på att gräva fram kopplingarna bakom alla utförsäljningarna, som den av vårdcentralen Serafen (såld för under miljonen, såld vidare för 20 miljoner) eller fakta om vem som vann på Nuon-skandalen. Fast frågan är var förutom i denna tidning hen ska få sina artiklar publicerade när det bara finns borgerliga tidningar kvar.

(Och visst, jag nekar inte till att en och annan sosse i rånarluva tassat där bakom min rygg och förberett hela rean. Och MP då, som trodde att friskolor skulle bli rara föräldrakooperativ i glesbygd ... fast det har dom för all del bett om ursäkt för.)

Naturligtvis kan det utifrån ha verkat som balans i ekonomin. Rear man ut sina tillgångar blir man ju kortsiktigt stadd vid kassa, lika säkert som att man kan hålla sej varm genom att kissa i sängen. Men det var ju MITT, allt det där de förskingrade! ”Staten” brukar jämställas med ”Stalin” i högerpropaganda, men Staten är ju jag, du, vi skattebetalare! En gång ägde jag minsann både posten och SJ och Televerket och skolorna och sjukhusen! Jag var rik!

Det är bara att hacka i sej att det mesta är borta, och ingen hemförsäkring gäller. För att ens kunna börja köpa tillbaka det som sålts ut måste skatter höjas – och en historiskt svag regering lär inte kunna genomdriva den saken! Finders – keepers, losers – weepers, bara. Det mesta man kan utlova är gratis museibesök, ungefär. Och att erkänna Palestina kostar inget.

Sen, när det blivit uppenbart att de rödgröna är maktlösa är det guldläge för högern att komma tillbaka, med nya fagra löften, 2018 sådär. Vi har ju gått på det förut! Jag hoppas innerligt att jag har fel i det mesta jag just skrivit. Men om inte – kom ihåg var ni hörde det först.