BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sverige, fredens land. Anledningen till varför så många människor söker sig just hit.
Hela min första tid i det nya landet präglades av fascinationen för denna fred. Allt som gick bra i Sverige kunde spåras till freden enligt de samtal som fördes på flyktingförläggningen.
Posten funkar så bra! – Det är för att de inte har haft krig på så många år.
Universitetsutbildningen är gratis! – Aha, en helt naturlig konsekvens av fred.
Kvinnorna har jeans på jobbet och behöver inte ha kjol, även om de jobbar på banken! – Japp, freden.
Allt var fredens förtjänst. Ett fredligt folk är ett lyckligt folk. Ett lyckligt folk bygger välfungerande samhällen.
Efter ett tag glömde jag denna fascination för fred. Den blev något att ta för givet.
Fredagen den 7 april var jag inne i Stockholm med min vän och hennes fem månader gamla bebis. Det var en spontanträff för att dricka te och fira vårens ankomst. Men så kom nyheten.
En misstänkt terrorattack pågick i närheten av där vi befann oss.
Mycket hann hända under den minut min hjärna processade nyheten. Chock, panik, rädsla, ilska och sedan en känsla av totalt fokus. Nu gäller det att ta sig igenom detta. Medan de övriga gästerna tryckte sig in mot bardisken gick jag och min vän en runda. Vi behövde göra en riskanalys. Var kan vi gömma oss om någon kommer in och börjar skjuta? Vad är det bästa stället att vara på om någon kastar in en bomb? Vilka är riskerna med att vara på bottenplan jämfört med att ta sig högre upp i byggnaden? Och hur skyddar vi min väns dotter på bästa sätt?
Till slut hittade vi ett ställe. Vi skulle vara nära toaletterna, där kunde vi både låsa om oss och samtidigt klättra upp på en liten vägg som fanns på höger sida. Bästa stället om någon skulle börja skjuta genom dörren. Där fanns det dessutom tillräckligt med plats för både en vuxen och ett barn. Samtidigt var vårt utvalda ställe nära en av nödutgångarna. Vi skulle kunna springa ut om någon kom från andra hållet. Vi placerade oss där och kände att vi hade fått lite kontroll över situationen. Och vi började prata. Om sådant som hade hänt oss 25 år tidigare. När riskanalysen var en del av vår vardag. När fönster undveks på grund av krypskyttarna. När broar passerades springande med huvudet nere. Jag minns när vi var flyktingar i Makedonien och huvudstaden Skopje hade fyrverkerishow. Hur vi bosnier instinktivt slängde oss ner på marken. Vår första reflex. Sök skydd när det smäller. Jag hade tappat den reflexen i Sverige. Jag trodde åtminstone det. En galning med lastbil fick den att komma tillbaka.
Detta förändrar inte Sverige, säger någon. Vi kommer aldrig att vika oss, säger en annan. Helt visst har vi visat vår styrka. Hur modiga, enade, orädda men framför allt kärleksfulla detta fredens folk är under attack. Men Sverige har förändrats. För både de rädda och orädda. För både de starka och svaga. För oss som redan har varit med om krig och för er som alltid har känt till fred som ett naturligt tillstånd. För hur starka, modiga eller härdade vi än må vara så är riskanalysen nu en del av vardagen även i Sverige. Idag tar vi ut hörlurarna när vi går på Drottninggatan. Idag tittar vi lite extra på en obemannad väska och letar utgångar. Idag hoppar vi till när det smäller. Jag är återigen fascinerad av fred och det gör mig så oerhört sorgsen. För inte ens i Sverige – detta fredens land – går den att ta för givet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
