– Är det här ungefär som ”krisen” i Madicken? frågar en son med en röst full av gråt. Han menar när Abbe ramlade i ån och blev liggandes med lunginflammation. ”Krisen” – dagen då sjukdomen vänder, antingen blir han frisk eller också…

– Ja, svarar jag, det är nog lite som ”krisen”.

Alla vi älskar kommer att dö. Någon gång. Så är det. Egentligen är det märkligt att vi vågar leva. Och samla på oss kärlek. Ju fler vi älskar, desto mer sårbara blir vi ju. Det blev så tydligt med barnen, med graviditeterna. Först fanns ingenting, i nästa sekund allt. Ingenting fick gå fel, ingenting farligt får hända. Ingen! Får! Dö!

I sommar har ett dagligt drama på liv och död utspelat sig i vår trädgård. Vi har skaffat djur. Det är inte riktigt som att skaffa barn, men ändå: först fanns ingenting, sedan fanns där tre hönor och en tupp. Och plötsligt blev det väldigt viktigt att just de inte fick dö. För även om ”älska” är ett stort ord i sammanhanget, så håller vi av dem. De har sina personligheter. De kacklar så fint där de spatserar fritt på gården, och ger oss varma välskapta ägg varje dag. Så kom katten Lasse – en svart liten boll med tofsar i öronen och plötsligt fanns det en till att älska som inte fick dö. Men kattunge och hönor var ingen bra kombination. Katten ville genast döda tuppen, och tuppen ville döda Lasse. Vi fick kasta oss emellan, skydda, fånga, skrika, bygga staket och stänga dörrar. Och just som den stora tuppen kapitulerat med fjompiga kacklanden och vi insett att lilla Lasse inte kan rå på hönorna med sina små mjölktänder – ja, då kläcks det en kyckling. Söta lilla Gullefjun. Som inte får dö! Från och med Gullefjuns ankomst har varje morgon varit fullkomligt kaotisk. Jag och maken springer runt på gården tillsammans med yra höns och försöker fånga in kycklingen i en bur, medan katten jamar glupskt inne hos barnen i köket. Och när Gullefjun är säkrad och vi öppnar för katten så far han omedelbart upp på burens tak. Där ligger han sen, slickar sig om munnen och ler, likt en hånfull katt ur en tecknad film. Katten Lasse – med instinkt att döda!

Men så en dag låg han där i hallen, så blek som en svart katt kan bli. Han dreglade, kräktes, flämtade av andnöd. Och här sitter vi nu, tysta, utanför djursjukhuset i Kumla. Vi pillar lite i gräset och tänker på hur skört livet är, och det enda jag kan tänka på är hur glad jag är över att det inte är ett barn som ligger där.

– Titta, en fyrklöver! ropar sonen plötsligt. Och en till! Och en till!

Ja, hela gräsmattan är full av fyrklöver! Det måste ju betyda något?

– Då önskar jag, säger sonen med eftertryck, att ingen i hela världen kommer att dö! Ingen, ingen, ingen!

Och det fungerade! Såklart! Fyrklöver ska ju bringa lycka, annars är det ingen mening med dem. Nästa dag hämtar vi en pigg och kavat liten kattunge, helt oberörd av liljetraumat. Vi kramar honom, han spinner, han är hemma och vi är glada. Allt är som vanligt och vi slappnar av i en sekund. I nästa sekund sätter katten av som ett svart streck över gården och försöker döda Gullefjun.