En mörk, förtvivlad berättelse om de hårresande övergrepp som drev rösträttsrörelsen till våldsamma attacker på det samhälle som vägrade respektera, vägrade lyssna utan tvärtom mötte dem med förakt. Och våld.
Tror inte jag var ensam om att sitta med en klump i halsen och en ständig önskan om att kvinnorna, inte minst den 24-åriga tvätteriarbeterskan Maud Watts, trots allt skulle hitta en väg som inte innebar att hon måste ge upp allt. Maud, som slitit så ont i hela sitt liv. Som fötts in i slaveriet, slitet och de sexuella övergreppen på tvätteriet, arbetsplatsen som blev hennes egen mammas död när hon själv bara var fyra år.
Men hon gör inte uppror, trots att kvinnornas lön bara är två tredjedelar av männens och hon vet att hennes egen kropp snart kommer att brytas ner av det hälsovådliga arbetet. Hon jobbar plikttroget på och lever så gott hon kan med en (ännu) hygglig man och den femårige sonen.
Så händer det. Ögonen öppnas. Och precis som det är för de flesta av oss; har vi väl fått syn på orättvisorna går det inte att göra sig blind för dem igen. Maud dras in i kampen, först motvilligt men sedan driven av ett inre tvång.
Lika mycket som Suffragette är en film om en passionerad kamp för rättvisa är det en film om hur våld skapas. Kampen fördes fredligt i decennier utan framgång. Vägen till våld blir logisk. Och förfärlig. Akta dej, gå inte dit, välj en annan väg, ropar min inre röst genom hela filmen.
Men Maud och hennes kamrater går naturligtvis dit. De kastar inte bara sten utan bombar brevlådor och skär sönder telegrafledningar för att förstöra kommunikationsvägarna. Det är rena turen att utomstående inte skadas. Själva skadas de våldsamt. De fängslas, tvångsmatas när de hungerstrejkar, förlöjligas och förlorar allt – jobb, hem, familj, till och med liv. Ändå fortsätter de.
I skolan lärde vi oss ingenting om rösträttskampen, varken den svenska eller brittiska. När jag själv så småningom läste om suffragetterna framstod de som rätt fåniga vilket visar hur effektivt förlöjligandet är som taktik. Det är intressant att manusförfattaren, Abi Morgan, fram till arbetet med filmen själv förnekade att hon var feminist.
Fröken Frimans krig vars andra säsong just visats på svensk tv är en (inte fullt lika gripande) parallell historia om den svenska rösträttskampen. Även den tog decennier och möttes av hårdnackat motstånd.
Suffragette utspelas 1912. Det tog ytterligare sex år innan kvinnor fick rösträtt i Storbritannien. I Sverige skedde det först 1921. I Schweiz 1971. Och i Saudiarabien har just de första valen hållits där kvinnor både fått rösta och delta i lokalvalen.
När filmens eftertexter börjar rulla är det alldeles tyst i salongen. På vägen ut hör jag en av de få männen undra när svenska kvinnor fick rösträtt och börjar googla på mobilen för att få fram uppgiften. Det känns ändå hoppfullt. Precis som att Chimamanda Ngozi Adichies tunna lilla bok Alla borde vara feminister ska delas ut till alla åttondeklassare.
Hur vore det att låta alla högstadie- och gymnasieungdomar se Suffragette? Och sen diskutera vad en av männen i filmen så profetiskt uttalade: ”If we allow women to vote it will mean a loss of social structure.”
Så rätt han hade. Det kvinnorna gjorde var dock inte att ta bort den sociala strukturen utan förändra den på ett sätt som vi har en miljon skäl att vara tacksamma över.