Man köpte langarvodka och sminkade sig. Sedan blev man full, skrek till dålig musik, tröstade en gråtande tjejkompis på toan. På tolvslaget sköt några fulla killar fyrverkerier och man oroade sig för hur det skulle gå. Man tittade upp mot himlen när den dyra fyrverkeritårtan brändes av och kände sig för någon minut som ett med universum. Eller något. Dagen efter kunde man andas ut: ännu ett nyår avklarat. Hade man tur tvingade ens föräldrar en att resa bort nästa år.
För en dag byter mina vänner åsikt från “En stor stark som kostar mer än 40 kronor är dyr” till “Det är klart vi ska ha tre sorters ostar i förrätten”.
Sedan gick åren och jag flyttade hemifrån, blev universitetsstudent. Med tiden har mina nyår blivit mindre och mindre galen villafest och snurriga fyllor, och mer och mer parmiddag med trerätters för ett par hundra kronor par tête. Det lagas förrätter med skaldjur och hemmagjord labneh, kanske ett långkok, kanske kött? För en dag byter mina vänner åsikt från “En stor stark som kostar mer än 40 kronor är dyr” till “Det är klart vi ska ha tre sorters ostar i förrätten”.
Förra året var det jag och min kille som var värdar. Handlingen gick på många tusen, vi städade, lagade och dukade i flera dagar. På något sätt klämde vi in femton personer i vår lilla tvåa. Alla hade kostym och klänning. Vi klingade i glasen när vi höll tal, vi sa: “Hur har ditt år varit? Vad har du för spaningar? Jag tror att det blir ute med pinot noir!”
Det finns en härlig ironi i att leka rik som student. Såklart blir vuxna med jobb sura. Vi studenter är kända för att vara en fattig grupp i samhället, och sedan bränner vi en fjärdedels hyra på en kväll, bara sådär. Att ha mage att klaga på för lågt CSN, och sedan ställa sig i kön till delikatessdisken! Det är klart att det provocerar.
Men det är ju inget nytt att studentlivet inte bara är fattigt, utan också rikt, både i pengar och i traditioner. De senaste åren har jag pluggat och bott i Uppsala – Sveriges äldsta universitet med många, långa och konstiga traditioner. Det är givetvis väldigt roligt att få klä upp sig i högtidsdräkt m.a.o – som inte betyder ”med andra ord”, utan ”med akademisk orden”, alltså medaljer och lyxiga halsband som kallas för insignium – och sjunga på latin. Det är ingen hemlighet att många av traditionerna har högborgerliga anor. Förr var det ju bara de rikaste som kunde studera.
Som göteborgare, tidigare folkisstudent och senare konsthögskolestudent, var mötet med Uppsala universitet något alldeles särskilt. Det finns å ena sidan en spännande kontrast i att till vardags vända på kronorna och samtidigt gå på finsupé i långklänning en gång i månaden. Å andra sidan vet ju alla att det är på lek. Och så fint är det inte. Beroende på var man inmundigar sin studentsupé kan den vara både kall, äcklig och rent ut sagt hälsofarlig. De klädkoder som så tydligt skrivs ut följs aldrig till punkt och pricka, men ingen blir utslängd för det. De som lagar maten är studenter, de som håller tal är studenter, de som äter maten är studenter. Det är en lek med gamla traditioner – och den är jättekul.
Det mesta i studentlivet är en del av en fas i ens liv som pågår i ett par år och sedan är över. Man njuter, för man vet att det inte är sant, att snart kommer det ryckas ifrån en. Aldrig igen kommer man kunna bo i en tvåa mitt i stan och betala 7000 kronor i månaden; aldrig igen kommer en stor stark kosta 26 kronor; aldrig igen kommer man ha råd att gå på en finsittning per månad med alla sina vänner. Det är bara på låtsas.
Nyåret däremot, med sina färska örter, spännande ostar och löjrom, det är något annat. Det är en annan slags lyx, med andra ideal. Mindre adligt 1700-tal och mer nyrikt 2000-tal. Vi leker medelklassvuxna, vilket är närmare vår framtid än akademiska orden och baler på slott. Kalla oss småborgerliga om ni vill, men vad ska vi göra då? Gå tillbaka till smuggelvodkan?
Nej, trerättersnyåret med crémant är alldeles för roligt. Alla vet att pengar kan köpa tillfällig lycka. Kan man inte leva det kan man i alla fall få låtsas en gång om året.
