Om ett år är det val. Alltså finns tid att utarbeta en sådan politik. Kanske inte i detalj, men tillräckligt tydlig för att gå till väljarna med och möjlig att omedelbart börja förverkliga.

Rätt formulerad, konkret, tydlig och ambitiös kan den avgöra valet.

Vad skall uppnås, hur skall det uppnås och när skall det vara klart? En bostadspolitik värd namnet måste kunna svara på de frågorna.

Vad som är rimlig tid kan som alltid diskuteras och uppgiften är enorm.

Kötiden på Boplats för en hyresrätt i Göteborg är som lägst 5,1 år eller 1 856 dagar. Det är på Norra Hisingen i stadsdelar som Biskopsgården och Länsmansgården, ökända för gängvåld och sociala problem.

För en hyresrätt i de populäraste stadsdelarna, Majorna och Linnéstaden, är kötiden 9,8 år eller 3 564 dagar.

Visst, det finns snabbare vägar till en bostad. Den som har råd kan köpa en villa eller en bostadsrätt. Buda högst, så löser det sig på dagen. Den attraktive, bra jobb, bra ekonomi, inga kända problem, kan med lite tur hyra privat med några månaders kötid.

Det är här vi ser skillnaden mellan bostadsmarknad och bostadspolitik.

En bostadsmarknad reglerar sig självt. Där möts tillgång och efterfrågan, vinstintresse och betalningsförmåga. Obs ”förmåga”. Den som inte kan betala ett marknadspris med tillräcklig vinstmarginal blir utan. Detta så länge vi anser att en bostad måste uppfylla minimikrav på standard.

Bostadsmarknaden kan vara en del av bostadspolitiken, men aldrig ersätta den. Anser vi att alla har rätt att bo och att ingen skall behöva göra det i skjul och ruckel krävs en ambitiös bostadspolitik där utgångspunkten är att alla har rätt till en god bostad oavsett betalningsförmåga. På samma sätt som vi anser att alla har rätt till sjukvård, utbildning, äldreomsorg.

Sparkar jag in öppna dörrar? Kanske i den politiska teorin. Vem anser inte att alla har rätt att bo? Men när kön till en hyreslägenhet i Göteborg för vanliga människor med vanliga inkomster är som lägst 1 856 dagar kan även öppna dörrar behöva sparkas in.

Så låt oss göra det.

I början av den här krönikan efterlyste jag svar på tre frågor om ett bostadspolitiskt vallöfte:

Vad skall uppnås, hur skall det uppnås och när skall det vara klart?

Den första frågan är enkel att besvara. Bostadskön kan inte avskaffas helt, men kan göras rimligt lång. Låt oss säga att ingen skall behöva köa mer än sex månader för en bostad.

Sen blir det svårare. Målet kan aldrig uppnås med marknadslösningar. Precis som med vård, skola och omsorg måste samhället (stat och kommun) ta ett helhetsansvar. Bostadsbidrag är förmodligen en del av svaret, men egentligen bara på marginalen. Är målet att garantera tillgången på bostäder, inte att finansiera ständigt ökande vinstkrav, måste det finnas en stor allmännytta – kommunalt ägda lägenheter. Det kräver en lagändring som tvingar kommunerna att tillhandahålla allmännyttiga bostäder.

Så till sist: När skall målet med högst sex månaders bostadskö vara uppnått? Vad är rimligt?

Låt oss ta i ordentligt. Säg inom tio år. Då vet vi att det är möjligt eftersom vi gjort det förr. Miljonprogrammet genomfördes på tio år. Det är förtalat och allt blev inte så bra som det var tänkt. Men i allt väsentligt var miljonprogrammet en mycket stort framgång. Den katastrofala bostadsbristen avskaffades. Vill vi kan vi göra det igen och varför skulle vi inte vilja? Är inte 1 856 dagar i kö för någonstans att bo ett tillräckligt skäl?

Vad som blir nästa års stora valfråga vet vi förstås inte.

Kanske blir det klimatet. Denna sommars rekordhetta, bränder och översvämningar har gjort ett diffust framtidshot otäckt akut.

Kanske blir det gängvåldet. Det är oerhört viktigt att knäcka gängen och sätta stopp för skjutningarna. Misslyckas vi med det får vi i längden svårt att försvara demokratin mot auktoritära patentlösningar.

Mot den bakgrunden kan bostadspolitiken förefalla sekundär, men den är en helt avgörande del av lösningen på nästan alla stora samhällsproblem.

Bostadsbrist, trångboddhet och hemlöshet saboterar integrationen, försvårar barnens skolgång, förvärrar arbetslösheten, försörjer gängen med rekryter och gör människor sjuka.

Gör därför en sammanhållen bostadspolitik med tydliga mål, vad, hur och när, till en huvudfråga i valet. Rätt formulerad kan den bli vinnande.