Jag gick mina tolv skolår i en friskola. En Waldorfskola söder om Stockholm, för att vara specifik.

I min klass rådde, kanske tvärtemot vad man kan tro, en stor mångfald bland eleverna: en bodde i villa i Mälarhöjden, en annan i hyreslägenhet i Farsta, ytterligare en annan i bostadsrätt på Södermalm. Någons mamma var ensamstående vårdbiträde, en annans pappa var läkare, och en hade en pappa som körde taxi.

En hade föräldrar som flytt diktatur och fattigdom, en annan hade kulturelitmamma, och ytterligare någon hade en antroposofpappa.

Dessutom var närmare häften personer som rasifierades och hade föräldrar som pratade med brytning.

Jag fick helt enkelt möta olika samhällsklasser och delar av världen under hela min skoltid, och det tror jag har format mig mer än jag själv kan ana.

Det är så svårt att tänka sig att detta skulle kunna hända i dagens extremt segregerade skol-Sverige. Det slog mig när jag besökte en skola i Södertäljeförorten Hovsjö i veckans reportage, och när jag pratade om friskolereformen med Liberalernas skolpolitiska talesperson Fredrik Malm.

Idag är de socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor och deras elever lika avgrundsdjup som det brutala svenska klassamhälle som vuxit fram i den nyliberala politikens fotspår. Marknadsexperiementet och dess aktiebolagsskolor har satt det segregerande elevurvalet i system, vilket går emot det som står i såväl grundlag som skollag. Att busschaufförens dotter och städerskans son skulle gå i samma klass som bankdirektörens tvillingar eller aktiebolagsägarens son framstår i dagens Sverige alltmer som en avlägsen illusion. Idén om skolan som en samhällsbyggande institution och mötesplats över klassgränserna är numera dödförklarad.

Trevlig läsning och god helg!