En pappa som jag tycker så himla mycket om.

Han är en mjuk och kärleksfull person. Som ställer genuint intresserade frågor och följdfrågor, utan att vänta på sitt tillfälle att ta över all plats. Han går emot de flesta normer och förväntningar som finns på män och i synnerhet 40-talistiska män. Även om han nyser onödigt högt. Det måste jag säga. Men det kanske är något evolutionistiskt.

Han har lyckats bevara en nyfikenhet och en öppenhet, vilket jag tror är grunden för att något, och framför allt någon, ska kunna förändras, och han vågade vara mot mig och min syrra på ett sätt som jag förstått att inte alla pappor var. Eller pappor är. Eller föräldrar i allmänhet för den delen.

Han har varit mer som mammor förväntas vara; engagerad, inlyssnande och alltid varit där för oss, i alla väder. Och han gjorde aldrig någon skillnad på mig och min syrra när vi var små.

Detta trots att han själv var uppvuxen med ännu snävare könsnormer än vi, och mycket starkare jantelag som säkert gjort det ännu svårare att just bryta mönster och gå emot förväntningar.

Ibland, när vi människor mest utmålas som hjälplösa offer för våra omständigheter, är det inspirerande med någon som visar att det går att göra annorlunda utan att någon har sagt eller visat hur.

Han har förstås också levt hela sitt liv med alla klassiska manliga förmåner – en värld där män har högre lön för samma jobb, har mer självförtroende för samma skills och får rikligt med beröm varje gång de inte beter sig som as.

Dessa och andra liknande traditioner kommer undan för undan försvinna under min livstid, det är jag övertygad om.

Men när jag tänker på min pappa tänker jag inte i första hand att han har varit privilegierad, utan att jag är priviligierad, som fötts senare än honom, i en något mer jämställd epok i historien.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Framför allt är jag lyckligt lottad att ha vuxit upp med att det inte varit något konstigt att som kille kunna ha nära relationer och att visa känslor.

(Att visa känslor, vilket inte ska förväxlas med att visa upp sina känslor – i stora konstverk, bokverk eller bakverk – vilket alltid varit en stark manlig gren!)

Att få möjlighet att visa och utrycka känslor av sårbarhet är förstås grundläggande för att bli en människa som fungerar i nära relationer med andra människor. Och fungerande nära relationer med andra människor är troligen det bästa livet har att erbjuda.

I en tid när allt bedöms i lönsamhet och där alla incitament måste handla om egen vinning, är det märkligt att det inte oftare tas upp hur alla förlorar på de gamla patriarkala normerna. Och hur alla vinner på en normupplöst jämställdhet. Det, om något, vore väl en sprakande morot!

Och skulle det inte räcka finns det alltid piskor i det omvända; manlighetsnormen måste vara en av de största orsakerna till mest lidande i världen. Från våld i hemmen, våld på stan till våld i väpnade globala konflikter. Samma mönster går igenom. Och det finns bara förlorare.

Ibland blir jag irriterad på folk som inte fattat vissa saker om maktordning och förtryck. Ibland blir jag irriterad på folk som blir irriterade på folk som inte fattat. Ge dem tid! tänker jag. Fast sen tänker jag att det förstås är minst lika viktigt att ge alla som är irriterade tid och utrymme!

Eftersom jag själv varit så trög med så mycket i mitt liv känns det fel att just jag ska hetsa upp mig över andra som upptäcker saker alldeles för sent. Som dessa pappor som blir feminister först när de får döttrar. Problemet är kanske inte heller i första hand att det är sent påkommet. Snarare varför folk upptäcker saker och i vilket syfte de ändrar sig.

Att använda feminism som en förevändning för att ”skydda sin dotter” blir ju bara märkligt och motsägelsefullt. Som någon slags hedersfeminism!

Som när Stefan Löfven, i all välmening, i sitt sommartal, pratade om att ”riktiga män” inte begår sexuella övergrepp. Att säga så blir lite som att bekämpa en machokultur med en annan.

Det är bra att folk blir feminister när de får barn. Blir folk pappafeminister av rätt drivkraft och på djupet så är väl det alldeles fantastiskt.

Ännu bättre vore det förstås om män i samma utsträckning blev feminister även när de får en son.

Men allra bäst vore det förstås om vi blev feminister i samma stund som vi får föräldrar.