Det var 2008. Vi åkte tåg dit i sexton timmar och sedan båt i tre. Till sist såg vi det sagolika klostret, med torn och tinnar, silverfärgade lökkupoler och blodröda murar. Idag vallfärdar människor hit för att se det unika fågellivet och vitvalarnas lek- och tummelplatser. De tältar på mark som täcker massgravar.      

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

På en höjd står en liten vit kyrka. Det var där avrättningarna skedde,  med de dödsdömda uppställda fem och fem, vända så att det sista de såg var kyrkan.

Under första halvan av1900-talet passerade en miljon människor genom slavarbetsläger i och omkring klostret. Det var här man experimenterade fram de första koncentrationslägren, en iskall logistik över hur man effektivast hanterar massavrättningar och begravningar. Nazisterna hämtade  idéer härifrån.

Vi befann oss 16 mil söder om polcirkeln, vid Vita havet i ryska  Karelen, trettio mil från finska gränsen. Hur många känner till klostret Solovki, på solovetskijöarna, där det som sedan kom att kallas Gulag- arkipelagen hade sin upprinnelse?

Länge kallades alla sovjetiska straffarbetsläger ända bort till Solsjenitzyns Sibirien för Solovki. Det fick ge namn till ett helt system. Mottot var ”Med järnnäve bringar vi lycka till folket”.

1920 började den nya Sovjetstaten sända de första fångarna till klostret, där munkarna i nära 600 år vaktat fångar för tsarers räkning. Det var inga förbrytare som skickades hit till öarna ingen kunde fly ifrån, det var inte ens statsfiender. Det var sådana som kunde tänkas bli farliga –  jurister som dömde för milt, historiker (för nu skulle historien skrivas om), höga militärer som kunde begå en kupp och sedan författare, poeter, konstnärer, skådespelare, läkare, vetenskapsmän – män och kvinnor som skulle kunna få folkets öra. Mot slutet av perioden 1920–39 hamnade också de som skickat hit dem här, bödlar avrättades av nya bödlar.

Om denna tid handlade en liten utställning i klostret på Solovki. Den var gjord av Jurij Brodskij, arkeolog och fotograf som under många år ställt samman en bok om lägret, prisbelönad av ryska förläggare men nästan okänd i väst. Till hälften bestod den av foton och livsöden som insamlats från överlevande och efterlevande. Jurij Brodskij var vår guide och han pekade på bilderna av vetenskapsmän och journalister, av ett ungt prästpar, en kvinnlig läkare och poet. ”Och där,” sade han, ”är den skitstöveln Maksim Gorkij. Han var på studiebesök här och såg allt – men berättade ingenting.”

Svenska staten har bidragit med en broschyr om Solovki genom bland annat eldsjälen Marianne Hultberg (tidigare kulturråd i Moskva), men ännu har ingen satsat på att översätta Brodskijs bok till svenska. Det borde vara en självklar uppgift för Forum för levande historia, vars viktigaste arbete ju måste vara att dokumentera olika massmord och därmed frilägga de mekanismer som ligger bakom. Även vackra ideologier kan leda dit om de får utvecklas utan demokratisk kontroll. Karismatiska tyranner och samvetslösa medelmåttor tar över och slaktar sig fram till köttgrytorna och makten; Kristendomen ledde till häxprocesser och inkvisitionens tortyrkammare, franska och ryska revolutionerna dränktes i blod, Koranen blir förevändning för terrorism och talibanskräckvälde.   

Redan då, 2008, var de offentliga arkiven som Gorbatjov en gång öppnade på väg att stängas igen, varken Putin eller hans vän ledaren för ortodoxa kyrkan hade något intresse av att det rotades för mycket i det förflutna. De hade båda KGB-bakgrund.

Vad har hänt under senare år? En mycket intressant artikel om detta av Sören Sommelius, ”Kanalen som Stalin byggde” kan man finna på nätet. Han citerar där Jurij Brodskij som han mötte 2016:

”Skillnaden mellan Tyskland och Ryssland är stor, /---/ I Tyskland har man haft en lång process av avnazifiering. Men det Ryssland som föddes ur Sovjetunionens sönderfall ärvde Sovjets historia – utan att göra upp med den. /---/ I Putins Ryssland drömmer den politiska och ekonomiska eliten om att återupprätta något slags sovjetisk stormaktstid. Stalinismen behandlas som en obehaglig fläck på det historiska minnet, något man helst vill dölja.” (Sydsvenskan jan 2016)

Mitt eget starkaste minne av besöket i Solovki är fotot av Jurij Chirkov, en rufsig, blond och glad 14-åring som hade oturen att gå på en skola nära polishögkvarteret i Leningrad. När polischefen inte lyckats fylla månadens begärda kvot av fångar gick han in på skolan: ”Har ni någon olydig pojke här som ni vill bli av med?” Jurij satt i Solovki i tre år.