Frågan jag ställde var lika plump som spontan som välment: ”Har du ingen bild på dig själv från när du var liten?”. Vi håller på att lära känna varandra. Han kommer från ett land och jag från ett annat. Men man frågar inte så. Man ställer inte en sådan fråga till någon som knappt är vuxen och som redan varit med om mer än jag någonsin kommer vara med om, se och utsättas för under hela min levnadstid. Man gör det inte bara. Men jag gjorde det. Och svaret var förstås nej. Vad hade jag väntat mig, från en som lämnat allt, sin familj (de som eventuellt finns – fanns? – kvar i livet), sitt land och sin historia? En som flytt på alla former av flyktvägar vi nu kan räkna till och försöker förstå vad det har inneburit. Det går inte att förstå. Men vi försöker förstå, ändå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och ännu plumpare var att jag innan hade visat honom en bild på mig själv från när jag var sex år (där jag står och stryker en virkad filt i ull, med leksaksstrykjärn och leksaksbräde …) och då kommit att tänka på vad en psykoterapeut sa till mig för många år sedan. Hon pratade om vikten av att ha bilder på sig själv som barn och att andra och en själv då blir ödmjuk och ömsint och då har lättare att bemöta den människan, som ju varit ett barn, med respekt, omtanke och empati. Det kan vara en själv och det kan vara ens partner, ens barn och ens vänner. De som står en nära. Jag tänkte på det, där vi stod framför hyllan och jag visade kortet på mig själv för min nya vän, hur viktigt det måste vara för en som flytt och som förlorat sin historia, att åtminstone inte förlora sin egna personliga historia. Han har ju ingen att fråga frågan som mina barn kommer att behöva fråga mig; ”hur var jag som barn? hur var jag när den här bilden togs? Och så vidare”.
När han, som jag håller på att lära känna, svarade nej kunde jag inte släppa tanken. Att det måste väl finnas något sätt att få fram en bild på hur han såg ut/kan ha sett ut som barn? En porträttecknare som tecknar bakåt i tiden? Eller ett datorprogram? Något som kan se bakåt utseendemässigt. Så att människor i deras nya omvärld kan få omfamna inte bara den snart vuxna människan utan också barnet. Så som bara en som vet hur den varit som barn kan göra. Som min mamma fortfarande gör med mig. Som jag med mina vuxna bröder. Och dom med mig. Ja, nu vet jag att det går att värna barnet i en medmänniska utan någon bild, som jag hängt upp mig på, men jag kan inte släppa att det skulle vara en hjälp att tycka om, ta hand om och värna sig själv. Mitt lilla jag och mitt lilla mej. När allt annat är skit. Jag försöker förstå. Jag sjunger Emigrantvisan och försöker förstå. Det går inte att förstå, när versen om fadern som får kasta sitt döda barn överbord kommer … det går bara inte att förstå. Lika lite som det går att förstå att Nordea tycker att det är så förfärligt att behöva betala en bankavgift att de anser sig tvingade att fly landet. Och hur många bilder på sig själv som barn än Casper von Koskull visar mig, så drar jag där gränsen för min empati.
Men när min vän stolt visar den enda bild på sig själv som barn som en släkting till honom nu hittat, då badar jag i hans leende och i empati.
