Min vän sa: ”Jag växte upp i Lomma, där rasismen var allt överskuggande. Jag behövde en vuxen utanför hemmet att knyta an till, och en dag började en ung man jobba på vår fritidsgård. Jag såg upp till honom. Han var genuint engagerad, inte som de andra vuxna. En eftermiddag efter skolan såg jag honom utanför Ica med sina vänner. Jag gick fram för att hälsa, få en kram. Han log och böjde sig fram. Sedan spottade han mig i örat. Det var något så plötsligt och våldsamt med det där, leendet, spottloskan, skratten därefter. Det fick mig att förlora tron på samhället.”
Elvaåriga Jasmina kom fram till mig på vår mötesplats. Ögonen var uppspärrade, hon hade hört något, var skrämd in i själen. Hon frågade: ”Är det sant att SD kommer skicka ut mig från Sverige om de vinner valet? Var ska jag då bo?” Jag ljög. Hon litade på mig i stunden. Men jag känner henne väl, Jasmina hade förlorat något grundläggande.
Jag är tio år gammal, står utanför grinden till min nya skola. Resten av klassen har släppts in, rör sig bortåt över skolgården. Men inte jag. Jag hålls kvar av två för mig okända lärare. De ser ner på mig ovanifrån, spänner blicken i mig. ”Vi har koll på dig”, säger dem. ”Vi vet vem din bror är. Om du hittar på minsta lilla får du med oss att göra. Hör du det?” Jag nickar, blir insläppt. Med förlorad tilltro till vuxna.
Jag tänker på de här incidenterna när jag följer den pågående valrörelsen. Hur många av våra politiska företrädare i första hand är mobbare, förtryckare. Vi lever i krisernas tid. Krig i vårt närområde, geopolitiska spänningar, klimathotet, inflationen, de ökande klyftorna, välfärdens urholkning, den utbredda fattigdomen och våldet i dess kölvatten. Mer än på länge – kanske någonsin – behöver vi ett ledarskap som enar, pekar ut riktningen, visar mod och engagerar.
Vi har fått det omvända. De största politiska partierna organiserar sig, talar samstämmigt om hur de, med det ena sadistiska förslaget efter det andra, ska slå ner på samhällets mest sårbara grupper. Det är det enda som är viktigt, som hörs i debatten: Hur vi gör livet svårare för de människor som har minst makt, resurser, och inflytande. Det är så ovärdigt och skrämmande, att jag inte vet hur jag ska känna.
Jag tänker på mina döttrar, tre och fem år gamla. Hur vuxna människor smider planer på hur de ska förstöra för dem, skada dem.
Hur ska jag, som pappa, reagera på det?
Jag måste ju utgå ifrån att de vill göra verklighet av sina hot. Förslagen om att fördriva människor utifrån etnicitet från sina hem, tvångsundersöka barn, införa språktester för tvååringar, kollektiva bestraffningar för familjer, hårdare tag och repression, spränga broar för att ytterligare isolera fattiga människor, deportera de delar av befolkningen man anser vara icke önskvärd.
Hur hamnade vi här?
Vad är det vi har förlorat?
För det är känslan jag har. Vi är förlorare, allihop, oavsett valutkomst.
Men det betyder inte att vi är förlorade. Om de politiska partierna pekat ut fel riktning, kan vi välja att gå åt motsatt håll. Jag tror verkligen det. Vi kan lyckas, om vi är tillräckligt många.
Oavsett vad som händer på söndag, så är måndag en ny dag.
