Ordet sosse sätts även framför fotboll, bandy eller vad det än må vara. Fint så. Det finns undersökningar som säger att man inte kan se vem eller vilka som kommer att bli något stort förns de är upp emot femtonårsåldern. Alla individer utvecklas olika i tonåren både fysiskt och psykiskt. Den som är mest storväxt eller har mest talang i unga år inom t.ex. hockey blir sällan något att skriva hem om när de når junior och senare senioråldern. Det är väl som Leif Boork brukar säga “De har åkt för mycket räkmacka i unga år pga av sin talang eller överlägsna fysik så de har aldrig fått lära sig vad hårt arbete är!” Den gode Boork har självklart rätt i det. Hur gör man då för att komma för att få bukt med det här problemet? Ja, här i Hällefors där jag är aktiv finns det inte mycket av detta problem eftersom ungdomarna idag är så pass få att alla får spela ändå.

Vad det gäller större orter/städer så kan jag inte se problemet som väldigt många ser, att man delar upp lag i ett förstalag och ett andralag. Det gynnar både den som är lite bättre och den som är lite sämre eftersom de då får spela med likvärdiga hela tiden. Sen om vi ska gå in på individuell idrott så ser jag heller inga problem att t.ex. en tolvårig flicka/pojke (jag hade kunnat skriva ”hen” där men det kommer aldrig att ske, det var första och sista gången ni såg mig skriva detta märkliga ord!) tränar t.ex. gymnastik sju dagar i veckan så länge barnet själv vill och älskar sin idrott.

Om min dotter som är sju år och går på gymnastik plötsligt kommer hem och säger “nu ska jag träna varje dag för att jag vill bli bäst”, så har jag inga problem med det. Så länge det inte går ut över hennes eget välbefinnande och/eller skolgång, så ser jag inget problem i det. Man måste komma ihåg att även barn blir otroligt engagerade i det de håller på med och då ska man självklart uppmuntra det.

Det stora problemet inom ungdomsidrotten är såklart föräldrarna, alltså INTE de som uppmuntrar och gläds med sina barns framfart på idrottsarenorna utan de som pressar/tvingar sina barn och inbillar sig att barnens framtida stordåd är lika med en fet pensionsförsäkring. Som jag var inne på i förra krönikan så hörde jag ju både ett och annat under Länscupen i ishockey på Hällevi här om helgen. En mamma (häxa) skriker helt ogenerat att “nu blir det ingen veckopeng... den här veckan heller”, hon sa det utan en endaste glimt i ögat, snarare med stirrande ögon. Sen är det väl mycket med det där hos föräldrarna att vad ska andra föräldrar tycka om min son/dotters insats där ute på isen? Hos den föräldern är det nog mer om “Vad ska de andra föräldrarna tycka om mig?”

Nåväl, jag tycker i denna debatt att vill ett barn elitsatsa tidigt för att det själv vill det, så är det väl inga problem med det? Eller? Vi ska självklart vara försiktiga med utslagning inom idrotten men vi måste även uppmuntra de som verkligen vill satsa sina unga liv för att bli något inom sporten. Det är en svår balansgång och jag vet inte om det finns eller kommer att finnas någon lösning på problemet. Sen kan ju de som attackerar idrotten som någon sorts utslagningens urmoder kanske även attackera den svenska skolan (Jan Björklund), för det är där, och ingen annanstans som utslagningen är som störst och värst! Själv håller jag mig till att träna seniorlag, jag skulle aldrig palla med att delta i en utslagning i ett ungdomslag på nära håll. Som sagt, det är knivigt det där...