Men lika glad som jag är över att det finns människor som öppnar sitt hjärta för sina medmänniskor, lika upprörd är jag över att de behövs.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Allt fler funktioner som för inte så många år sedan var självklara som vårt gemensamma ansvar, har nu blivit föremål för privata initiativ.

Jag är övertygad om att de statliga miljonerna, som ska gå till att lösa boende till ensamkommande som fyllt 18, kommer att förvaltas väl av frivilligorganisationerna. Men det faktum att kommunen inte själv tar på sig ansvaret, innebär en förflyttning av positionerna som skaver.

Under mina dryga 20 år som journalist, har jag noterat en gradvis förändring.

På 90-talet fanns närmast en skepsis till att frivilligorganisationer skulle göra samhällsinsatser. Ingen skulle behöva be om välgörenhet, utan samhället skulle på ett professionellt sätt bedöma biståndsbehov. Det faktum att många av frivilligorganisationerna drivs av olika religiösa samfund, väckte frågan om hjälpen verkligen var villkorslös eller inte. Det fanns ändå grupper som av lika skäl hamnade utanför skyddsnäten, ofta på grund av psykisk ohälsa eller missbruk, som inte ville eller kunde inordna sig i de system som fanns. Då var frivilligorganisationerna ett alternativ.

Idag är det istället en självklarhet att allt tuffare uppgifter hamnar utanför det gemensamma ansvaret. Man har slutat att använda begreppet frivilligorganisationer och pratar istället om civilsamhället som nu får ta över allt från biståndsbedömning till personalansvar på gruppboenden. Är det rimligt – eller ens lagligt?