En kväll berättar min tolvåring att de pratat om valet i klassen. Läraren hade gått igenom vad de olika partierna stod för och när hon berättade att Kristdemokraterna varit emot homosexuellas rätt att gifta sig och skaffa barn var det en tjej i klassen som blev alltmer högröd i ansiktet. Hennes föräldrar var kristdemokrater men hade uppenbarligen inte berättat just detta om KD:s politik. Nu var hon upprörd över vad hon fått veta. ”Stackars henne!” sa min son och såg medlidande ut.

”De har nog ett intressant samtal vid middagen ikväll”, sa jag och tänkte på vilken trixig balansgång det är att förklara partierna för sina barn. Ska man försöka vara neutral och läsa ur respektive partiprogram eller ska man förklara med egna ord? Men Sverigedemokraterna skulle ju aldrig själva medge att de är rasister, de kallar sig invandringskritiska, så därför vore det ju rent felaktigt att försöka beskriva dem med deras egna ord. Dessutom har mina barn redan koll på att SD i själva verket är ett gäng kostymklädda rasister, så det skulle aldrig funka. Alltså är det lika bra att säga som det är istället för att använda partiernas egna beskrivningar.

Och faktum är att det finns rövarpartier som vill ta från de fattiga och ge till de rika, även om de själva påstår att de vill skaffa mer jobb och ge mer pengar i plånboken. Och faktum är att vi har ett rasistiskt parti som får mina och många andras barn att bli förbannade och förtvivlade över hur det ens är möjligt att resonera som de gör.

I våras när vi åkte tunnelbana så var stationerna ett tag nedlusade av affischer på Jimmie Åkesson där det stod ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Min 8-åring läste vad som stod och sa: ”Mamma, jag skulle så gärna vilja träffa Jimmie Åkesson någon gång.”

”Vad skulle du säga då?” frågade jag.

”Först skulle jag fråga varför han inte vill hjälpa de som är fattiga. Och sedan skulle jag säga dinjävlaidiotjävelidiotgubbe.”

Sen dess har jag tänkt på hans ord och tänkt att han uttryckte det som så många av oss tänker och känner. Att tröttheten och ilskan över den organiserade rasismen till slut får en att vilja skrika invektiv och könsord.

Och så berättade jag för barnen om min pappa som kom ut som nydemokrat när jag var sexton. Jag förklarade att Ny Demokrati var ett högerpopulistiskt rasistiskt parti som fanns i början av 90-talet och hur galen och ursinnig jag blev på honom då.

Jag berättade om det som en rolig, lite galen anekdot, full av tonårstrots och svordomar och mina barn ville veta exakt vilka fula ord jag använde. Jag berättade (”Jävla vidriga gubbjävel” ”Idiot” ”Förbannade pissråtta!”) men jag sa ingenting om den verkliga smärtan och sorgen. Att det på något sätt var som att jag slutade vara hans dotter från och med då. Att något gick sönder på riktigt och att vår relation aldrig mer blev densamma efter det. Att det var precis som när Ronja Rövardotter upptäcker att hennes älskade Mattis bara är en simpel rövare och avsäger sig dotterskapet med ett ”Tvi dig Mattis!”

Idag är min pappa en ensam, gammal, sjuk man, långt ifrån den kraftkarl han var i början av 90-talet. Jag kan inte skrika åt honom på samma sätt som när jag var sexton, men jag tänker på den vrede jag kände då och hur giltig den var.

Jag tänker på mina barns vrede och på allas vår vrede över att leva i ett samhälle där var tionde svensk röstar på ett rasistiskt parti. Och jag tänker på en dikt av Ingrid Sjöstrand som jag tycker mycket om och läser extra många gånger dessa dagar före valet:

Elda under din vrede med maktens nyheter.

Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss.

Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon.

Elda under din vrede.