Utbudet av litteratur för att hitta rätt i tillvaron tycks vara oändlig. Även forskningen söker svar på hur våra roller i arbetslivet och privatlivet ska kunna balanseras. Det ger en bild av ett samhälle med fartblindhet och utbrändhetsfenomen i livets ytterfil med flera negativa följder, både för landets ekonomi och individen. Men hur har det kunnat bli så?

En del av svaret på den frågan kan, nutidens snabba puls och introverta spanande till trots, något överraskande hittas i en bok med närmare 50 år på nacken. Staffan Burenstam Linder, moderat politiker och rektor för Handelshögskolan, presenterar i sin bok om Den rastlösa välfärdsmänniskan från 1969 en vision om samhällsutvecklingen där en alltmer begränsad tillgång på tid präglar levnadsförhållanden i den västerländska kulturen.

Om det förr, resonerar han, fanns en knapphet på varor kommer framtidens kultur med tidsnöd präglas av tempostegringar med överbelastningar som kommer att äventyra våra sociala behov och skyldigheter. Han förutspår att risken för stress kommer att öka och att vi inte längre kommer att dö av för låg produktivitet, utan av en alltför hög. Föreställningar om att värdefull tid kan gå till spillo kommer att skapa en människa som undanröjer brott i tidsanvändningen med en sträng tidsdisciplin och en fulltecknadalmanacka.

Det som formar oss rastlösa välfärdsmänniskor, fortsätter han, är en växande tillgång på varor. På grund av att inte bara produktionen av varor tar tid i anspråk, utan även konsumtionen, blir tiden en knapp resurs, underställd ekonomiska lagar. Hushållen kommer därför att sträva efter största möjliga vinst på den tid som spenderas. Den ekonomiska tillväxten gör att tiden spenderad i lönearbete ökar avkastningen på arbetstid och att kostnaden för tid i andra aktiviteter i jämförelse blir allt dyrare. Ekonomisk tillväxt ger på så sätt en tilltagande knapphet på fri tid. 

Burenstam Linders slutsats går tvärt emot föreställningen om att produktionsökningar borde göra att vi har råd att arbeta mindre till förmån för mer fritid. I dag handlar debatten i stället om hur vi ska rädda välfärden genom att jobba mer. Förslaget med en rejält höjd pensionsålder visar vilka uttryck en allt dyrare fritid i förhållande till arbetstiden kan ta i praktiken. Ett annat tecken på att Burenstam Linders framtidsvision har viktiga poänger är att den lagstiftade arbetstiden inte sänkts sedan boken om den rastlösa välfärdsmänniskan skrevs. För att vi ska ha möjlighet att jobba mer har på senare tid hushållsnära tjänster blivit ett sätt att kompensera för tidsbristen. På så sätt kan karriärmänniskan ägna mer tid åt den värdefulla arbetstiden.

Men vänta.

Här finns en uppenbar koppling till vårdtagarna på den palliativa avdelningen. De som ångrade att de arbetat för mycket under sina liv. De som, om någon, kan summera och värdera ett levt liv – en livstid. Det verkar som om deras behov av mer tid för annat får stå tillbaka för samhällets behov av tillväxt. En motsägelse där samhällets ekonomiska logik går före individens frihet. Vad kan vi lära oss av det?