Laget blev förbannade den gången och hällde ut ekollon i svängen där chefen brukade komma på morgonen med sin låtsasrebelljacka och Suzuki Intruder (en motorcykel). Det var ren tur att ingen skadades allvarligt. Därför sa B ingenting nu, utan ställde sig med spettet och försökte lossa på stenarna åt den lilla grävmaskinen och kompensera för glappet mellan teori och verklighet. Så gick det till när hen slet sönder ett muskelfäste och förlorade 50 procent rörlighet i ena axeln.

Det här var ungefär tjugo år sedan och vi befann oss i en konservativ organisation. Det hade antagits en lönesättningspolicy enligt vilken arbetsuppgifter och deras värde rangordnades på en skala beroende på hur kvalificerade arbetsuppgifterna ansågs. Skalan gick från praktiska uppgifter som alla ansågs kunna klara och som utfördes med händerna;  bygga en stenmur, städa, laga maskiner, sköta barn.

Via mer krävande som kanske inkluderade att framföra maskiner eller att bemöta människor, till det som ansågs mest avancerat  som var administrativt/organisatoriskt och som ofta involverade en dator.  Den som utförde kroppsarbete kunde få högre lön om hen dessutom kunde köra maskin, bemöta människor eller leda arbete. Däremot kunde en administratör eller chef inte höja sin lön genom att kunna gräva, städa eller köra maskin eller rycka in ifall nån grovis var sjuk. Det ansågs inte som ett mervärde. Skalan och ordergången var enkelriktad. Kroppsarbete var lägst.

Arbete som innebär närkontakt med människor och materia är fortfarande lägre betalt än mycket annat. Samtidigt som kroppen har blivit en allt viktigare del i det medelklassiga statusbygget. Att vara vältränad, ha gjort en Sverigeklassiker eller ha genomfört en Ironman det är sånt som nämns i cv:n. Det mäts kroppsfett, muskelmassa och hjärtfrekvens. Benhinnor och löparknän diskuteras på luncherna.

Samtidigt utnyttjas idrottskroppens potential oftast inte till något som är till nytta eller som klassas som arbete. Den skyddas för att kunna prestera under träning och tävling. Ungefär som en dyr bil som man helst inte vill köra kladdiga ungar, byggmaterial eller tung last med. Ännu mindre till att lyfta en dement som fallit eller flytta en skitig tjock-tv som nån slängt utanför återbruket.

Jag skulle önska att de arbetande kropparna fick lika mycket omsorg och respekt. Kroppar som täcker upp för glappet mellan teori och verklighet, som lyfter lite tyngre och sträcker sig lite längre för att allt ska hålla ihop. Och att tusen ekollon i svängen drabbar dem som inte respekterar kroppsarbete. Fast bara bildligt, så att de får en tankesladd och noterar underlaget.