Vi köper på Jula eller Ikea eller Rusta och vi gör det med häpnad för ”herregud hur kan det vara så billigt”.

En hel utesoffgrupp i plast för 450 kronor? Ett parasoll som bara kostar 270 kronor och är jättestort (nåja). En hoppboll från ÖB och givetvis en skruvdragare från Coop bygg som bara kostar 490 kronor och man baxnar för bredvid finns ju en nästan likadan tingest som kostar
2 100. Annat märke. Annan färg.

Men nånstans vet vi samtidigt hur det är. Man får det man betalar för. Och skruvdragaren dör den obytbara batteridöden eftersom, nej den typen av maskin har vi inte längre. Finns ens märket kvar om två år?

Billighetsprodukter är ett resultat av den globala ekonomins kraft. Eftersom stora företag kan sälja i tusentals butiker runt jorden så kan tillverkaren göra miljoner små dåliga pryttlar i stället för några tusen.

Det kallas massproduktion och det är alltid billigare. Det är inget fel på massproduktion. Om världens stater beställde några miljoner elbussar i stället för vapen ett år, ja då skulle elbussen plötsligt bli väldigt billig för alla.

Men det är skillnad på billigt och jättebilligt.

Jag står på Jula och har en solcellsladdare för mobilen i min hand. Bara 170 kronor! Herregud, en bra solcellsladdare brukar ju kostar över 1 000 kronor. Men den här ser ju ut som en riktig sak. Lite designad, inbyggd ledlampa, USB kontakt och… Vad kan vara haken?

Väl hemma märker jag att den inte kan ladda mobilen. Jo, efter åtta timmars liggande i perfekt sol klarar den av att höja mobilen från 33 procent till 56 procent. Sen vill laddaren ha ännu mer sol.

Det finns naturligtvis en finstilt sak som förklarar det här. Solcellen är bara på 0,3W. Den behöver väldigt många timmar för att ladda något. Men den ser lika fin ut som andra.

I samma butik köper jag solcellslampor för trädgården. En lampa för 5 konor. Jag köpte likadana förra året för 19 kronor, även det var ett rekordpris. Nu lyser de visserligen inte längre, de bleknar efter bara ett år… men 5 kronor! Vad får man annars för 5 kronor? En halv hamburgare?

I trädgårdsaffären bredvid reas det ut blommor som kostar nästan ingenting och kommer att växa ingenting.

I billiga sängaffären finns ett sovtäcke som luktar kemi ända från ingången och som är så plastigt att man nästan kunde sova i en vadderad sopsäck istället. Men priset, herregud, kolla priset! 29 kronor!

En gång i tiden kallades sådant här för lockvaror. En sak butikerna tog in för att sälja under inköpspris bara för att locka till sig fler nyfikna. Det är de inte längre. De billiga varorna kostar ännu mindre att producera och det som gör dem lönsamma är att ingen orkar byta och bråka när man efter ett tag blir besviken.

Man kommer att lägga det till soporna och skämmas lite.

Eller bli arg och säga ”kinaskräp” fast produkten troligen tillverkades någon helt annan stans.

Varför gör vi så här?

Det beror på en folksjukdom som vi alla är lite drabbade av, alla känner till men ingen riktigt vill erkänna.

Konsumtion för konsumtionens egen skull.

Nöjet att handla.

Förströ sig någon timme.

Men hittade jag verkligen inget bra den där shoppande sommardagen? Jo, det är klart. Ett jättebilligt kinaschack i trä för bara 178 kronor. ”Men du har ju ett som ligger på vinden”, säger ungdomen.

Ja, ja.