Pjäsen är byggd på den fantastiska boken av Michael Bulgakov, en fantasirik bok om hur Satan kommer till Moskva och ställer till det för den stela sovjetiska byråkratin.
Och så berättelsen om vad som egentligen hände mellan Pontus Pilatus och Jesus.
Allt berättat i ljuset av kärleken mellan Mästaren och Margerita.
Ah, en sån fin bok. Livsbejakande, humoristisk, spännande. Och nu teater. Och det är gräddan av svenska skådespelare som rör sig på scenen, det är fantastiska scenerier och mycket vackra bilder. Se bara hur det tunna draperiet mot slutet förvandlas till ett levande väsen på scen.
Allt fantastisk man kan göra med teater.
Och det är oändligt tråkigt. Två akter av teaterkonster utan att man någonsin förstår varför. Det är inte ens roligt. Få skratt i stor salong. Som om någon sitter framför dig vid ett kafébord och berättar med de vackraste orden en historia som aldrig får dig intresserad.
”Varför i all världen berättar hen det här” tänker du.
”Måste jag lyssna”.
Och det är klart att du måste för vi är ju artiga och vill inte såra någon.
Alltså sitter vi kvar tills ridån äntligen går ner över Dramatens scen, publiken applåderar artigt så att skådespelarna kan avtackas några gånger såsom det ska vara.
Äntligen åter ute i natten, äntligen kall luft mot trötta huvuden. Då ringer telefonen. En ung röst säger:
”Vill du följa med på bio i kväll?”
”Öh, nu?”
”Ja, det är premiär för I, Frankenstein klockan 23.50 i kväll.
”Jaha… ja… det är klart jag vill.”
Bion är större en teatern, det är 3D-glasögon och trailers för alla möjliga framtida krigsscener i datoranimerad miljö. Tänk, snart är Captain America tillbaka med Avengers och ett flygande hangarfartyg glider sakta ner i avgrunden.
I, Frankenstein visar sig vara berättelsen om monstret (som kallas Adams) livshistoria efter att den galne vetenskapsmannen som skapade honom ur sju olika kroppar, fått sitt straff. (Han frös ihjäl). Hela filmen handlar om Adams kamp mot demoner, nej det är inte Ingmar Bergmans demoner, det är demoner med draktänder och knottrig hud gömda i människors kroppar. Och se, uppe från en förstorad Notre Dame kommer Gargaylerna – de där stenfigurerna – till liv, de är änglar och de slåss mot samma demoner.
Och slåss och slåss och slåss och slåss.
Det går en och en halvtimme, jag inser att tekniken gjort att de gamla myterna som 1300-talets Parisbor fick fantisera ihop själva när de tittade upp i kyrkan, nu kan upplevas nästan som på riktigt framför mina ögon. Men ju mer fantasierna berättas och visas i detalj, desto mindre fantastiska blir de.
Ändå när jag och mina unga vänner går ut ur biografen är det drivet av lite mer energiska steg som huvudet åter möter nattkylan.
Jag är lite upplivad faktiskt.
Och jag inser att denna fullständigt meningslösa film ändå har en uppgift att fylla. Det finns nämligen olika sorters meningslöshet. Dels den irriterande klådan från en misslyckad meningslös pjäs som ändå försöker låtsas som om den har något att säga. Dels den småleende känslan av att filmen vann just för att den från början la sig ner och rullade runt i sin meningslöshet.
När jag vet att det jag ska se är meningslöst kan jag njuta av det som bjuds.