Men medan jag tittar på kurvorna av watt och kilowatt, medan jag jämför varmvattenberedarens konsumtion med solcellernas produktion… så börjar jag le över det absurda. Inte visste jag att det var detta jag skulle roa mig med när jag skaffade ett hem för sisådär trettio år sen. Inte anade jag att siffror, mätande och diagram skulle smyga sig in i vardagen och fungera som en bekräftelse på en lyckad insats. Eller en misslyckad.

Inte visste jag att jag var nörd.

Jag kan förstöra varenda middag numera. Det räcker med att jag tar fram min telefon och visar appen och säger lite lågmält ”men oj vilken fin solcellskurva jag har idag. Jag köper ju ingen el alls längre”.

– Va?.

– Nej jag gör all el jag behöver på torpet.

– Va, men funkar det… 

Och så är det igång.

Det är lite grand som att säga att man odlar all sin egen mat. Det finns en längtan efter oberoendet som sen bryter igenom varje försök att byta samtalsämne till väder eller semesterdrömmar.

– Ja, sol det innebär ju ännu mer kwh om man…

– Ja på tågresan mot Österrike såg vi massor med paneler som….

Det finns ett problem med mätande. Det ger en falsk känsla av kontroll. När vi mäter via SCB att ”tillväxten” ökat med 0,1 procent så är det bara en gissning byggd på samtal med några som rapporterat att de
tror på en orderökning och dessutom betyder ju siffran i sig ingenting. Tillväxt kan man få genom att förstöra ett hus. Eller en stad.

Ändå diskuteras en sådan siffra som ett viktigt bevis på en lyckad eller misslyckad politik fast den enda verkliga mätningen på politiken är om folk tycker att de har det hyfsat, tror på en bättre framtid och tror på att barnen ska kunna få det man själv saknade.

Men vem kan mäta tyckande? Jo, man kan mäta antalet tyckanden i en tidning eller antalet saker som det inte tycks kring, men det är lika meningslöst som att mäta antalet tecken man skriver i sin dator på ett år och tro att det säger något om hur man tänkt eller inte.

Men mätandet som självändamål är rätt roligt. Jag kan sitta och titta på produktionen från taket, följa kurvorna under en dag och på något märkligt sätt få en känsla av att jag har gjort något bra. Fast det är ju inte jag som gör det. Utan solcellerna. På samma sätt, hur många ekonomer sitter inte och läser diagram över en pengakurva i tro att man därigenom ser världen.

Mätandet ger samtidigt respekt, den som inte mäter vet ju inte hur du mäter och om du bara mäter kan du plötsligt slänga ur dig en åsikt och plötsligt kallas expert fast det fortfarande bara är en åsikt. Själv är jag Solcellsexpert. Ukrainaexpert. Mediaexpert. Ekonomiexpert. Robotklipparexpert.

Och eftersom jag kan räkna upp hur många fantasyböcker jag läst blir jag automatiskt fantastikens expert.

Fast egentligen har jag
mest en åsikt som jag grundar
i siffror jag får från mitt mätande och våga inte påstå att det inte stämmer för vad var det då för mening med allt detta arbete.

Så vad lärde mig elmätarna. Två element ska bytas bort. Vatten värmer man bäst mitt på dagen. Och antalet minuter ett sällskap kan diskutera solel står i direkt proportion till antalet män runt bordet.