I Teliabutiken ser de dock ut som frågetecken. Nja, sådana sladdar har de inte längre.

Men jag kan få specialpris på byte till en ny tjänst i mitt bredband. Ja, man kan ringa via bredbandet säger försäljaren, som om det vore en bedrift att beundra i en digital värld.

Det där roade mig först men efter ett besök i elektronikaffär så blev jag alltmer irriterad.

Varför har inte Telia reservdelar till sina gamla telefoner? Vad är det för sjuk affärsidé som ligger bakom den förändringen?

Telia är ett förstört bolag. Det hette Televerket, det bolagiserades och det såldes sen ut till pensionsfonder och privatpersoner i en S-ledd börsnotering. Fortfarande är det den största ”folkaktien” på börsen och de som köpte har i dag förlorat sisådär 60 procent av de insatta pengarna.

Det är alltså inte stora riskkapitalbolag eller giriga spekulationsägare som ligger bakom Telias förvandling. Utan den bolagiserade ideologin. Politiken.

Skandalerna runt Telia, där senast den förra vd:n inte fick ansvarsfrihet och där de tidigare revisorerna nu granskas, beror på en sjuk syn på bolag. Att ett fortfarande delstatligt företag gör mutaffärer med diktaturer för att få mobillicenser kan inte motiveras med ägarnas girighet. Däremot styrelsernas och chefernas ideologi.

Expansion för expansionens skull, vinst för vinstens skull. Ut med det gamla och in med det nya för sakens egen skull. Den som inte växer dör.

Varifrån kom den korkade idén? Världen är trots allt full av företag som inte växer och ändå aldrig dör. Och varför ska ett statligt bolag expandera till andra länder och ge samma tjänst som dessa länders telekombolag redan ger? Ska SJ driva tågtrafik i Indonesien också? Ska Vattenfall köpa kolkraft i Tyskland... ja visst ja, det har ju redan hänt. Men vad ligger bakom?

Företagsledningar har ett egenintresse av expansion. Högre löner, högre vinster, högre bonus, högre pension. Och större karriärmöjligheter. Men för ägarna är det tvärtom större risk och mindre fokus på den nytta man skulle göra. I Telias fall, ställa om koppartrådstelefonin till en digital sådan. Idag är den omställningen förstörd, gamla investeringar missköts för att ledningen har drömt om framtida expansioner. Mutkulturen beror på en sjuk ledningskultur.

Och det sjuka är idén att företagets intresse är expansion, inte förbättrad kundnytta och kvalité. Men vad kan man göra åt det?

Jag fick i veckan ett litet diagram från twitter där man har frågat folk i Storbritannien vad de ansåg om olika före detta statliga verksamheten. Frågan var enkel. Vill du att sjukhus och hälsovård ska ägas och drivas offentligt. 84 potent sa ja.

Posten? 67 procent sa ja.

Elbolagen? 68 procent sa ja.

Järnvägen? 66 procent sa ja.

En överväldigande seger i en undersökning som naturligtvis inget betyder eftersom den inte handlade om att alla i landet röstade. Men låt oss se det som en fingervisning.

Och nu det hemska.

Säg att folk verkligen ville rösta för åternationalisering av verksamheterna. Säg att man vill ha bolag som inte styrs av mesta möjliga vinst utan av kundnytta och samhällsnytta i de här fallen.

Vem ska de då rösta på?

Högern som genomförde privatiseringarna?

Labour som accelererade privatiseringarna?

Liberalerna som applåderade privatiseringarna?

Det märkliga har uppstått att även om två tredjedelar skulle vilja ha en annan utveckling så finns det ingen att rösta på som vill genomföra det.

Och vem ska du rösta på för att få ett statligt telefonbolag som bryr sig om kundnytta i stället för marknadsexpansion i ökendiktaturer?

Men nåja, det finns ju en marknad att vända sig till.

Väl hemkommen inser jag dock att den inköpta telefonsladden inte är kompatibel med Telias gamla.