Det har var alltså för några år sedan. 2003. Reglerna ändrades så att vin och sprit och öl fick göra stora annonser i tidningarna med de där löjliga varningstexterna på. Sprit- och vinreklam, som inte hade existerat i Sverige, blev plötsligt godkänt.
Trots protester från folkhälsoforskare, nykterhetsrörelser och organisationer som arbetar med att ta hand om våra socialpolitiska misslyckanden. Alltså organisationer som hjälper folk.
Politiken skyllde på att spritreklam ändå kom in i landet via utlandet, alltså via utlandssända tv-kanaler. Och tidningsbranschen klagade för att en intäkt gick dem förbi.
Samtidigt erkände alla att inget blir BÄTTRE av mer vin- och spritreklam. Alla de kostnader vi har för alkoholens skador minskar inte om vi gör vin och sprit till en lockvara eller ”finkultur”, inget blir bättre av mer alkohol.
Och den som kan det minsta om reklam vet att reklam fungerar. Möter människor tusentals bilder som säger att man ska köpa en hästsko av någon underbar anledning så kommer antalet hästskor som säljs i landet att öka. Detsamma gäller självklart alkohol.
Jag skrev därför en uppmaning till kollegor, det vill säga tidningsägare i Sverige, och föreslog att vi gemensamt skulle besluta att avstå den nya alkoholreklamen. Ungefär som de stora svenska tidningarna efter många års mödor till slut stoppade sextelefonannonserna (ja, det här var innan internet och Google…)
Nu blev det inget positivt svar på det. Inget svar alls faktiskt. I stället började tidningarnas sidor fyllas av ljuva löften om nya boxar med vin som gav en smak av Medelhavet. Och liknande saker. (Den som har fått en kallsup i Medelhavet kan förstås fundera över hur lyckad en sådan slogan är…)
De enda som uppmärksammade initiativet var Junis. Jag fick beröm på ett årsmöte med några vänliga vuxna och betydligt fler vänliga unga. Och så fick jag till min förvåning ett stort körsbärsträd i en jättekruka.
”Plantera den här och kom ihåg ditt löfte”, var prisutdelarens uppmaning.
Och sen skojade hon:
Och om du bryter det så kommer Junis ut och tar tillbaka trädet.
Vi skrattade alla artigt. Så tokigt kan det ju inte bli.
Åren går. Trädet har vuxit och vuxit och är nu en jätte på sex meter som lägger en varm skugga över gräsmattan. Varje år har vi slagits med fåglarna om körsbären, i början försökte vi med nät runtom men i dag är det fysiskt omöjligt. Ett så stort nät kräver en helikopter för att få runt.
Så vi ger till fåglarna det fåglarna når och vi tar själva det våra stegar når.
Sen tog det slut.
Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade en av ETC:s tidningar – Kloka Hem – en annons för ekologiskt vin. Vi gillar ju eko saker som du vet.
Jag blev uppringd av Junis som undrade vad som hade hänt och jag svarade att jag ärligt talat inte visste, jag har inte koll på allt och… Jag bortförklarade med andra ord eftersom jag skämdes.
ETC förlag hade glömt sin policy av den enkla anledningen att vår bojkott inte betydde något längre. Det var inget medvetet beslut, det bara hände.
Och visst skulle man kunna försvara det med att tio annonser för vin finansierar en halv journalisttjänst som kan granska alkoholpolitiken, men det vore att hyckla åt andra hållet. ”Sälja knark för att ha råd att ta hand om knarkmissbrukare.”
Alkoholreklam är i dag en del av vardagen, det finns ingen bred rörelse för att stoppa den, det krävs något helt annat än symboler för att ändra vår drogpolitik. Jag kan bara be om ursäkt för ett misslyckat motstånd.
Nej, Junis har inte varit på besök med spadar . Trädet är för stort och vem vill döda ett träd för vad vi som människor har gjort?
Men det finns magisk sorg i världen. En kraft som påverkar oss i minsta detalj och som vi försöker att inte upptäcka. Får någon månad sen gick jag ut och klappade på trädet och såg att det grät av sorg. Stora, svarta revor längs barken, vid varje gren ett sår och på kvistarna inte ett enda körsbär på gång. Trädet dör.
Trädgårdsmästarkunniga påstår att det är ett virus, men jag vet ju bättre. Jag böjer mig framåt och lutar pannan mot barken och viskar ett förlåt.
