Jag talar förstås om valfrihetens diktatur, alltså tillfället i livet då du tvingas välja vård åt en sjuk anhörig och då du står inför ett dilemma där all din vrede kommer att riktas mot ett system som förstör och försvårar för dig eftersom det är lönsamt så.
Jag skriver förstås om stunden då din far eller mor behöver komma in i åldringsvården, sjukvård bortanför hemmet då de helt enkelt inte klarar sig själva längre.
Livet slutar ju sällan vackert. Det slutar i en serie sjukdomar som gör att livsvilja och ork rinner bort och det behövs hjälp dygnet runt för att få några sista halvår värdigt liv.
En vän, vi kan kalla henne Eva, har just genomgått några veckor av jakt på en lösning som ingen vill hjälpa henne med, men som alla samtidigt vet att en har rätt till.
Alla i Sverige har rätt till ett värdigt liv in i det sista.
Men så var det det här med valfriheten.
Kommunen har självklart inget att erbjuda. Alla vårdhemmen är på entreprenad och det är bara att välja. Kommunens ansvarige berättar om webbsidorna de här hemmen har och det är bara att läsa.
Men den som själv har gjort en reklamwebbsida vet ju att det står absolut ingenting där om det en är orolig för. Det är reklam. Så, för att kunna välja boende måste man vara frisk och klar i knoppen och kunna söka information på andra vägar och det är precis det en gammal och sjuk inte orkar.
Valfriheten går därför i arv och den medelålders anhörige frågar så klart läkare och sjuksköterskor vad de tror är bäst. Har de tips på boenden som funkar för den gamle? Hur kan man kombinera behovet av omsorg och vård på de olika ställena. Vad kan vara bäst under den sista tiden?
Min vän blev i början förvånad över de undanglidande svaren. Hon fick ju avgöra själv, sa man. Det finns mycket fint på många olika platser och det är inget som ingen annan än hon själv kan avgöra och det är bara att läsa på webbsidor och så…
Men har du inget tips på något du själv tycker funkar? Nej, tyvärr. ”Vi får inte ta ställning”.
Vad är problemet? Varför kan inte en sjuksköterska som självklart känner till vilka vårdhem som är bra eller dåliga eller usla berätta det?
Ah, vi närmar oss pudelns kärna.
Vinstintresset!
För självklart får inte den offentliga vårdens personal uttala sig och ge råd för då kommer de ju att ingripa på den fria marknaden. Om sjuksköterskan rekommenderar så drabbas ju de företag som inte blir rekommenderade. Den privata företagsamheten kräver helt enkelt att de offentligt anställda håller tyst.
Hur har det kunnat bli såhär sjukt? Valfrihet kräver att människor vill välja men också att man kan välja genom att det man väljer på är transparant, man kan se igenom, jämföra och fundera.
Men eftersom valfriheten inte består av tusentals olika fria kommunala eller personalstyrda verksamheter, där antalet patienter inte avgör lön eller trygghet, så tvingas vi istället välja mellan kommersiella aktörer som alltid kommer att ljuga och försköna, för det är det som reklamens och vinstjaktens innersta kärna. Om de inte gör det så dör nämligen de vårdföretagen i konkurrensen.
Privat, vinstdriven omsorg innebär att omsorgen om vinsten kommer att komma före omsorgen om vården. Det går inte att göra på annat sätt i en privat konkurrerande verksamhet.
Speciellt inte i en verksamhet där ”kunderna” aldrig kommer tillbaka. Valfrihet? Ha!
Det finns naturligtvis en ytterst ansvarig för det här systemet. Han heter Göran Hägglund. Hahaha, han är för kul den mannen! Inte sant? Partiledaren med äkta humor.
Så kul att Åsa Lindeborg på Aftonbladet inte kunde intervjua honom på riktigt, det blev myspys för han är ju så snäll och slagfärdig. Vem kan bli arg på Göran Hägglund? Det är helt logiskt.
Om nu inte de anställda inom offentlig vård kan ge råd till valfrihetens fångar, varför skulle då väljarna kunna få information via medierna för att kunna ställa vårdsystemets ansvarige till ansvar.
