Den här säsongen är det mer spännande än någonsin. Det handlar om Syrien, och den notoriskt miserabla Carrie försöker sig på familjelycka i hipster-Berlin. Dessvärre, i sann Homeland-anda, förstörs hennes försök till harmoniskt liv av svek och spioneri och död och bomber och mordbeställningar!

Ändå struntar jag i alla det där. Jag struntar i vem som ligger bakom kupper, beställningsmord, eller det där ”vem är vän och vem är fiende”. Strunt i vänner. Strunt i fiender. För jag vill bara, bara se kärlek.

Carrie har en vän i branschen. De har jobbat ihop länge och räddat varandras liv många gånger. Nu råkar det vara så att jag inte längre slänger mig på SVT Play så fort som ett nytt avsnitt kommit för att se alla de smarta thrillervändningarna. Jag längtar efter att se de här två personerna kära och ihop.

Jag vet! Jag vet! Fasen, jag skäms så mycket över mig själv här. Varför vill jag inte se Carrie, en så oerhört smart, stark och kompetent person, klara sig själv – en kvinna utan man är som en fisk utan cykel och så vidare?

Varför tycker jag inte att vänskap är viktigast – jag som skrivit 800 krönikor om hur löjligt det är att vänskap jämt nedvärderas och om det är två heterosexuella personer av motsatta kön så bara måste de alltid bli ihop som om vänskap inte kunde finnas?

Men nähänä, det enda jag längtar efter är att någon gång få se henne och den här personen bara kramas (obs inga vuxenkramar, hatar sexscener, och sexscenerna i Homeland har varit minst sagt vidriga) och säga snälla kärleksord till varandra.

Men jag vill inte se en romantisk film! Ingen romcom i världen gör mig så sugen på att par ska få varandra som när det är en serie som egentligen handlar om något helt annat. Det är något med att det är så omöjligt för de här dödsdömda paren att få varandra som får mig att bry mig så otroligt mycket: Buffy och Spike i Buffy the vampire slayer, Logan och Veronica i Veronica Mars, och så Homeland-paret då. Ring terapeuten. Och länge leve kärleken.