Jag minns att jag älskade musik. Jag var 13 år och snattade ”It’s only rock’n’roll” på Domus i Farsta. Fan va den var bra.
Lou Reed, Stones, Nationalteatern. Allt gick liksom rätt in, det var som om Gud talade. Jag kan fortfarande dom låtarna utantill. Låtar jag själv skrivit dom senaste 10 åren måste jag ha textlapp med mej på scenen för att komma ihåg.
I ungdomens porlande vår är man så mottaglig, man sväljer allt med hull och hår. Det ligger sen därinne och jäser, och börjar man själv lira så kommer det ut igen, förhoppningsvis omvandlat till nåt eget, hörbart och bra.
Jag väcker nog en del avund bland mina förvärvsarbetande polare. Jag har kunnat leva på musik i över 30 år. Har sluppit att sälja min arbetskraft varje dag.
Vissa dar har jag också fått sälja mej, jag har inte haft nån lust att gå upp på scenen, men det har kommit lust så fort musiken startat. Det kanske är det som är professionalism, att kunna koppla på lusten.
Hursomhelst får jag ibland höra, av mina polare, att jag är en bortskämd kulturarbetare som går runt i min trädgård och gnäller.
– Du lever ju din dröm, för att använda en redan utsliten modern klyscha.
Ja, för fan – jag är jävligt tacksam att slippa knega varje dag.
Egentligen är det absurt att få betalt för att lira. Jag menar vad jag skriver.
Och jag vet att det är dålig tajming att säja det, det är som att jag springer kulturslaktarhögerns ärenden.
Det tänker jag inte göra.
Men musik var inte en vara. Från början.
Musik var inte ett arbete från början.
Det var att nån började tralla ute i den afrikanska djungeln för att det var kul.
Nån annan lyssnade och kanske applåderade, eller kanske bara markerade rytmen.
Det var som när jag var 13 och hörde ”I hear you knocking”, med Dave Emunds. Kunde inte låta bli att smälla ihop mina vilsna kalvhänder.
Nu är musiken ett arbete.
Låtarna är varor. (Som vi musiker får alldeles för lite betalt för, mellanhänderna tar nästan allt. Vi liknar bönder och fiskare på det viset.)
Men egentligen går det inte att äga musik. Värdet på kulturellt arbete är egentligen noll.
Det är VÄRDE-LÖST att hålla på med kultur men det är jävligt viktigt.
Det är omätbart i sitt värde.
Vi har blivit perverterade av att sätta ett pris på allting.
Vad är du värd? Är en jävligt dum fråga som tydligen ställs i anställningsintervjuer.
Fan jag är värd miljontals kronor.
Hit med pengarna.
Dom enorma skillnader i innehav av stålar som nu maxas i Sverige handlar ju inte på nåt enda sätt om värdet på dom som har dom.
Det handlar inte ens om hur mycket arbete man lagt ner på varorna man säljer.
Man kan ju säja att priset på en vara bestäms av tillgång och efterfrågan, vatten blir till exempel jävligt dyrt när det är torka, livbåtar blir väldigt dyrt när det blir översvämning.
Och det blir det ju.
När värdet på precis allting mäts i pengar dör Gud.
Då dör kärleken mellan människor.
Det är vad som händer nu.
Till tonerna av nån reklamfinansierad podd där man geggar runt i känslosås och tårar, för tårar är numera en ganska eftertraktad vara i massmedia, dom går att sälja till Malou Efter 10.
Musik och poddar har börjat användas för att slippa höra omvärlden.
Man använder musik och kända människors snicksnackande som en vägg, som ett draperi.
Jag också. När jag åker tåg älskar jag att lyssna på Max Richter, jag ger fan i mina medpassagerare och tittar på landskapet som om det var en film, nåt som inte är verkligt.
Det är ju jävligt utopiskt att i denna blåbruna skymning drömma om en annan ordning men jag tänker ju på det här med medborgarlön. Jag skulle lira mycket mer då, det skulle vara mer larviga låtar, men jag skulle ha mycket roligare när jag lirade.
