Jag försöker så pedagogiskt och enkelt som möjligt säga något om rika och fattiga och hur de rika kan tjäna pengar på att de fattiga jobbar. Men det mest intressanta i den här historien är det som händer sedan. Nyfiken på hur min son ser på sin egen situation frågar jag honom om vi är rika eller fattiga. Rika, säger han utan en enda sekunds tvekan. 

Vad fint att han tycker att vi har det vi behöver, är min första tanke. Sedan börjar jag fundera över vad det är han jämför med. Rikedom är ju som bekant alltid relativ. 

På den förskola där han går skulle jag tro att de flesta har det ungefär som vi. Vi bor bra även om det varken är stort eller lyxigt. Vi har en bil. Vi kan köpa nya kläder när något går sönder. Vill någon väldigt gärna ha ett nytt lego i julklapp så kan vi köpa det. Jag vet ju, med all den kunskap jag har om vårt samhälle, att vi är priviligierade. Vi har tur. Eftersom vi har haft chansen att skaffa oss högre utbildningar och eftersom vi hittills har varit förskonade från både arbetslöshet och längre sjukskrivningar så kan vi köpa mat på stormarknaden utan att först kolla på prislappen. Men hur vet min son, utifrån den än så länge ganska begränsade värld som är hans, att det finns andra som har det sämre? Visste jag det när jag var fem år och sprang runt i min lilla skyddade kedjehusvärld i en mellansvensk stad?

Bilresan fortsätter och efter någon kilometer åker vi förbi affären där vi brukar handla vår mat. ”Titta mamma, där sitter han som tigger”, säger sonen. Ja, där sitter han. Mannen som vi passerar varje gång vi ska in och köpa veckans ranson av frukt, mjölk och pasta. Och jag inser plötsligt att tiggarna har varit en del av min sons liv så länge som han har varit medveten om sin omvärld. Och då förstår jag också varför min son så självklart säger att han är rik. 

Vi har pratat mycket om tiggarna. Om varför de sitter där. Om varför de behöver pengar. Om varför vi inte behöver sitta ute i kylan och be om pengar. Och när min femåring är med blir det också självklart att ge lite pengar varje gång vi går förbi. Ett barns kompromisslösa tro på rättvisa gör det omöjligt att låta bli. 

Men min sons känsla av rikedom är en dyrköpt erfarenhet. Jag såg min första tiggare när jag reste till Rom i 20-årsåldern. Och jag kände mig skakad av kvinnorna på gatan som höll fram sina små barn och bad om mina pengar. Min värld var skyddad, det inser jag. Men det fanns någonting fint i det. Jag trodde verkligen inte att någon kunde falla rakt igenom, rakt ut på gatan. 

Min sons värld kommer aldrig att bli lika skyddad. Han vet att i dag är han den som kan ge, men någonstans kommer han också att bära med sig rädslan för att en dag behöva bli den som måste be.