Jag har de senaste veckorna känt ett obehag varje gång jag loggat in på Facebook. Jag har sett hur ”vänner” och vänners vänner börjat dela mer och mer öppet rasistiskt material. Det har fått mig att sluta logga in lika ofta, men när jag väl gör det så blir jag bara förbannad och frustrerad så det slutar med att jag loggar ut igen och spelar ett spel om grönsaker som slåss mot zombies. Jag känner en enorm hopplöshet när jag ser hur ännu en före detta kollega hetsar mot romer eller asylsökande och länkar till rasistiska sidor. Självklart hade jag kunnat blockera eller radera dessa vänner, men jag har alltid tänkt att det nog blir bättre med tiden. Jag har lovat mig själv att ta den där debatten någon gång, men först ska jag bara spela en bana till.
Det känns som att folk har tappat det på sociala medier. Ingenting filtreras längre, folk verkar tro att de befinner sig i en skyddad bunker där de kan vräka ur sig vilken skit som helst. Hade dessa människor agerat på samma sätt på 30-talet?
Föreställ er en bild på en grupp ungdomar i uniform, utanför en ett kafé med armarna i kors. Alla tittar leendes in i kameran och hashtagen som använts är #judenfrei. Tänk er att en före detta klasskamrat från mellanstadiet delar en bild på ett tåg packat med barn och vuxna med kommentaren: ”Här har SJ att lära sig av tyskarna, tågen går alltid i tid :) !” och får 40 likes på det. På Twitter skriver ”Sverigevänner” om hur folket snart fått nog och att efter nästa val så kommer landsförrädarna att få smaka på samma medicin som i Tyskland #svpol #sistavalet. Riksdagens andre vice talman delar bilder där han fotograferas med en SS-officer #tbt #nofilter. Fattar ni hur sinnessjukt det hade varit?
”Vi visste inte vad som pågick.” Den bortförklaringen var återkommande efter andra världskriget. Det är ett tomt argument i dag, då allt hemskt som sker i världen finns så lättillgängligt i våra händer. Vi vet också vad som sker när människor blir avhumaniserade, vad som sker när den stora massan väljer att hålla tyst och se på.
Men så kommer en bild som spräcker skärmar. Ett barn med ansiktet i vattnet. Plötsligt verkar det som att folk drabbats av en kollektiv kräkreflex. Ett kollektivt jävlar anamma, nu får det vara nog!
När jag har loggat in på Facebook de senaste dagarna så är det överväldigande positiva saker jag ser. Folk engagerar sig. Privata initiativ samlar in miljonbelopp, vänner över hela landet startar egna insamlingar, en åker ut och möter flyktingbarn iklädd björndräkt. Det är som att ljuset har tänts och de värsta rasistiska avarterna har slunkit in under kylskåpet igen. Visst blir det lite socialamedierlökigt ibland, när goda gärningar delas och får likes, men det gör inget. Hellre en massa likes på en skärmdump av en swish till en hjälporganisation än en like på en falsk lapp från polisen om tjuvaktiga romer.
Världen kommer fortfarande vara skit, det kommer dö ännu fler barn på stränderna runt Medelhavet, i krig och i sjukdomar som går att bota. Men jag önskar av hela mitt hjärta att vi kan hålla ljuset tänt ett tag nu. Kanske kan vi få till riktig förändring. För du vill inte stå där i framtiden och försöka förklara för dina barn att du visste precis vad som pågick, men inget gjorde.
