Socialdemokratin och Miljöpartiet kommer att gå till historien som de som stängde Sveriges gränser och la ut stora delar av våldet mot flyktingar på entreprenad till en fasciststat.

Om jag hade illusioner om en socialdemokrati där medlemmarna skulle resa sig mot pamparna och byråkraterna, så har de nu alla krossats. Socialdemokratin är inte hycklare. Socialdemokratin har inte bara i 30 år drivit en nyliberal politik. Socialdemokratin är död. Dess egen meningslöshet är dess sista ryckningar.

Den klasskompromiss som partiet stod för hade sin grund i efterkrigstidens koloniala överskott. Reformismen är inte längre möjlig, kanske var den det heller aldrig. Vi firar första maj utan ett hundraårigt arbetarparti, och antagligen har vi varit utan dem länge.

Det gör ont att vi inte längre har en socialdemokrati och miljöparti, inte för att jag någonsin trodde på deras politik, men för att det politiska landskapet blir kargare utan reformister och socialliberaler.

Samtidigt innebär en vänster som vågar släppa dessa hjärnspöken fria från sina garderober, också en vänster som har händerna fria att omfamna de reella existerande sociala rörelserna. För vi har allt för länge förhållit oss till sossarna; den autonoma rörelsen har hatat på dem, radikala vänsterpartier har försökt att efterapa ett folkhem vi aldrig hade. Som om reformismen fortfarande var en bärande makt. Nu spricker luftslottet. Nu är vi lite ensammare, men vi kan också se det som en möjlighet att vara befriade från chauvinism, nationalism och nostalgi och istället bygga nya politiska kartografier. 

För det finns människor som kämpar. Och det är med dem jag firar första maj. Med den gryende norrländska rörelsen för en sjukvård där vi inte dör i sjukvårdskön. Med den radikala antirasismen i förorten. Med både de strejkande arbetarna och de arbetare som på grund av (avsaknaden av) papper och arbetsvillkor gör motstånd på andra sätt, oavsett om det är att spotta i maten eller att dela på dricksen.

Jag firar första maj med det outtröttliga solidaritetsarbetet från invandrarföreningar, asylgruppen och Svenska kyrkan. Med EU-migranternas kamp för sina och i sin tur allas rättigheter till bostad. Med socialister i Kobane och transaktivister i Argentina. Och med dig, älskling, inte minst dig.

Jag vet att du är utsliten, jag ser dig på alla demonstrationer, vad de än handlar om. Liksom många andra har du förstått att all orättvisa, på ett eller annat sätt hänger ihop, och liksom många andra håller du på att gå sönder av stress när du bekämpar olika delar av kapitalismens våld. Och trots att jag helst skulle vilja massera dina axlar, är det sant, som Bertolt Brecht säger: ”Att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga är vi förlorade. Om vi inte kan göra vad ingen kan kräva av oss går vi under. När kampen är som hårdast är kämparna som tröttast! Den sida vars kämpar är tröttast förlorar slaget.” 

Vänsteraktivisten, ja du, måste göra det omöjliga. Med denna spretiga, sociala rörelse, där vi inte sällan bråkar med varandra, där man ofta känner sig ensam och otillräcklig. Du måste förhålla dig till denna sketna samtids rasistiska cirkus utan att låta hegemonin påverka dina drömmar om en värld utan gränser. Du måste med Che Guevaras ord plantera päronträd och samtidigt be om päron från almarna. Du måste erkänna de hierarkiska skillnaderna oss emellan, och samtidigt söka efter ett oss som kan formulera alla de erfarenheter av exploatering och våld vi har gemensamt. Du får inte, som Audre Lorde säger, använda härskarens (universalistiska) verktyg för att riva ner hans hus, ditt verktyg är att ta våra skillnader och göra dem till styrkor.

Du kommer likt Gloria Anzaldua utveckla ett ”ambivalent medvetande, tolerans för motsägelser och mångtydigheter ... Kunna lämna den motsatta flodbanken, låta klyftan mellan de dödligt stridande hela något så att vi kan se båda stränderna samtidigt, och samtidigt se genom både ormens och örnens ögon”. Och ändå, tror jag, behöver du också erkänna ditt hat, ditt särskilda partikulära, mot alla de vita män eller mellanchefer eller vem fan det nu är, som förstör dig. 

Det kan verka som en orimlig uppgift att lägga på dina axlar. Men vi är många, i hela världen som tillsammans marscherar under omöjlighetens baner. Första maj är arbetarrörelsens dag, men också solidaritetens. Du vet om detta; att vi endast kan krossa kapitalismen om vi lyckats skapa solidaritet oss emellan. Jag tror på socialismen, för att jag har sett dig jonglera med kapitalismens aldrig sinande kreativitet av förtryck, kommersialisering, våld och repression, och varje gång jag tvekar så tänker jag på dig, där du står och delar flygblad en tidig morgon när det regnar, med ett hjärta stort nog för hela världens sorger, och jag vet att socialismen är möjlig för att du redan behärskar det omöjliga.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.