Jag är en tjej på 33 jordsnurr som gillar djur, att läsa och spela piano. Just nu söker jag inga brevkompisar, eftersom mina kuvert med hästar i solnedgången på är slut. Däremot vill jag säga grattis till dig på 125-årsjubileet. Och tack för att du formade mig för livet.

För så här var det. 

Min prenumeration sträckte sig över stora delar av 90-talet, lågstadiet och mellanstadiet ut. Viktiga, känsliga år där KP var min kompis, min underhållning och min källa till oumbärligt vetande (Vad är puberteten? Varför finns fattiga och rika i världen? Hur funkar en tampong?). 

Pirret i att bläddra fram till frågespalten Kropp & Knopp och rodnande tänka ”ATT DE VÅGAR SKRIVA DETTA PINSAMMA”. Han som bråkat med sin plastmamma om någon Adidasbyxa, hon som svettats så att det läckte igenom dubbla tjocktröjor och, förstås, den ständigt återkommande ”Är min snopp normal?”.

Och alltid att läsarna möttes av ömsint förståelse och handfasta råd. Aldrig att de dömdes av kloka kuratorn Annica Frithiof. 

Spalten gav mig hopp om att någon gång själv våga prata om de -jobbiga känslorna – och en tro på att någon annan kanske ändå skulle förstå. 

Och reportagen! Inget intresse för smalt för att få plats.

- Så, du tillverkar örhängen av torkat älgbajs? Skynda genast hit för en intervju!

- Ditt husdjur är en amöba som bor i en GB-burk? Givet. Det blir ett uppslag. Nej två!

Sidorna bubblande av barnens egna entusiasm. 

Dessutom blandades pedagogiska samhällsartiklar med superkittlande kyss-special (träna på att hångla med hjälp av en tomat: bit ett munstort hål i tomaten – känn efter med tungan inuti). Jag plöjde allt från början till slut. 

Så här i efterhand romantiserar jag kring denna mysiga fristad. En trygg plats bortom den bedrövliga tjej/kill-uppdelning som senare tog över min tidningskonsumtion, helt olik de magasin som i tonåren lärde mig att banta och raka ben. 

KP var aldrig så, och är fortfarande inte så. Och det gör mig rörd på så många sätt. 

Att tidningen som lärde mellanstadie-jag om amöbor, bröst och älgbajs senare 20 år senare berättar för läsarna om fake news, ”bus och gos med illrar” och fortsätter att svara på frågor om mens. 

Så tack KP, kompis från förr. 

Javisst må du leva uti hundrade år till!