När jag var barn var alla jular vita. Pimpelspön, skidor, skridskor, pulkor, snowboards, sparkar, sparklådor. Det var mycket som skulle plockas fram ur lador och garage när vintermörkret lade sig över östra Norrbotten. Jag körde snöskoter på den frusna älven redan i december, och i skogarna runt byn tog vi det lugnt för att inte störa renhjordarna som vandrat ner från Arvidsjaur och Jokkmokk för vinterbete. När vi besökte släkten i Luleå spanade jag förväntansfullt efter de enorma isbrytarna som långsamt banade väg genom Bottenvikens tjocka istäcke. Snö, is, sträng kyla. Vinter var någonting fullkomligt självklart och när jag hörde nyhetsuppläsarna på tv uppspelt prata om goda utsikter för snö under julhelgen förstod jag ingenting. Vi hade ju just varit ute och skottat?
I år är det snöfritt utanför mitt fönster. Precis som förra året. Klimatförändringarna märks extra tydligt här uppe i norr. Isbrytarna ligger kvar i hamn och det är flera år sedan som farsan ens startade snöskotern. Det går inte att köra som förr. Renarna passerar fortfarande utanför mina föräldrars köksfönster, som en envis påminnelse om gamla tider. Men frågan är hur länge till. Vinterbetet är mycket sämre, säger de renskötare som fortfarande kämpar på. Gamla kunskaper betyder ingenting längre. Min barndom är historia. Jag kunde lika gärna ha vuxit upp på istiden.
2020 kom klimatfrågan att sättas på paus. Covid-19 överskuggar det mesta. Gravallvarliga gubbar och tanter på presskonferenser världen över deklarerar att det är allvar nu. ”Alla måste förändra sitt sätt att leva! Alla måste ta ansvar!”. Och visst, jag håller med. Covid-19 är på riktigt och jag vill inte ställa en katastrof mot en annan. Men nog är det lite ironiskt att när världens alla forskare, och en hel generation unga med Greta Thunberg i spetsen, säger samma sak om den globala uppvärmningen verkar de där gubbarna och tanterna inte bry sig alls. Trots att de vet att klimatkatastroferna som lurar runt hörnet kommer att kosta hundratusentals liv.
”Äta vegetarisk lunch? Ta tåget? Minska konsumtionen? Nej hörni, det måste individerna faktiskt få avgöra själva!”. Hade jag varit tonåring hade jag skitit i regeringens uppmaningar till personligt ansvar och gått ut på krogen och hångelkramats i ren affekt.
Men kanske finns det ändå en gnutta ljus. 2020 har visat att människor faktiskt har en förmåga till rationellt samarbete. Nationer världen över har tagit till extrema metoder för att stoppa epidemin och de allra flesta har bitit ihop och hjälpt till. Trots att priset för många har varit högt. Till och med den mest bortskämda generationen, det vill säga 40- och 50-talisterna, har lärt sig att storhandla online och respektera köer. Vi kan ju! Om vi vill! Jag väljer att klamra mig fast vid den förhoppningen, medan decemberregnet smattrar mot taket.
För övrigt så har Verket, Norrlands viktigaste institution för motkultur, återuppstått från de döda. Efter en vräkning för drygt två år sedan har föreningen varit vilande. Men nu har nya lokaler säkrats i centrala Umeå. Umeå må vara Norrlands Stockholm, och allt som händer där påverkar knappast hela regionen, men i just det här fallet tror jag faktiskt att det är exakt så.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
