Vanligtvis älskar vår son att läsa. Sedan han var riktigt liten har böcker varit en stor del av hans liv och han kan nu på ren lust sträckläsa långa kapitelböcker själv. I hans klass i skolan pågår ett projekt som ska främja barnens läsande. Eleverna ska läsa ur valfri bok för föräldrarna hemma, sen ska föräldrarna rapportera antalet lästa sidor i ett häfte och lämna till fröken. 

Vi vet att vår son läser bra. Därför lät jag honom slippa högläsningen. Läs själv som du brukar, sa jag, och rapportera bara till fröken hur långt du har läst. Han började läsa. Fyllde i häftet. Gömde boken under byrån. Tappade lusten. Jag frågade. Han suckade. Helt plötsligt hade läsningen blivit något jobbigt. Något som mamma kontrollerade och tjatade om. Min vilja att vara en duktig förälder inför fröken födde tjatet, och tjatet dödade min sons läslust. Åtminstone tillfälligt.

Att rapportera verkar ligga i tiden. Även i idrottsämnet har de anammat systemet, med målet att barnen ska röra på sig mer. Fysisk aktivitet på fritiden ska rapporteras i minuter och ger då ett visst antal poäng. Deltagandet var frivilligt. Jag såg på sonens reaktion att han hellre sprang utan att någon kontrollerade utförd aktivitet. Vi avstod. Visst, att röra på sig är viktigt, liksom läsning. Men ge barnen en ficklampa och en stubbåker. De springer! Ge dem tillgång till böcker, lust och inspiration. Då tror jag att de läser.

När du blir arbetslös – vilket jag blir titt som tätt som skådis och frilansare – så ska du rapportera dina aktiviteter till arbetsförmedlingen. Dag för dag ska du fylla i vad du har gjort för att få ett arbete. Missar du något, gör fel eller är lat i ditt jobbsökande riskerar du att bli av med din a-kassa. Första gången jag kom i kontakt med det här nya systemet var jag överambitiös. Jag skickade ut kanske 30 jobbansökningar dag ett och täckte in en stor del av branschen. Vad dum jag var. Jag borde ha portionerat ut sökningarna, postat ett brev om dagen så att arbetsförmedlingen såg att jag var konstant sysselsatt med jobbsökning. Nu fick jag problem månaden efter. Otäcka varningsskyltar ploppade upp på rapporteringssidan och upplyste mig om att denna månad hade jag inte sökt tillräckligt aktivt. Datorn var missnöjd med mig och min ersättning var hotad. Jag fick göra om rapporteringen på ett mer kreativt sätt och tillslut tyckte datorn att jag hade varit en duktig flicka.

Vi är olika. Vissa kanske älskar att rapportera. Jag är inte en av dem. Jag mår bättre av tillit och förtroende. Mig ger rapporteringshetsen en påtvingad duktighetskänsla inför ett diffust hot. Jag känner en misstro riktad mot mig, vilket gör att jag börjar misstro mig själv. Jag får lust att fuska. Att frigöra en privat sfär där jag kan gömma mig och göra vad jag vill utan att kontrolleras. 

Genom vår fixering vid rapportering tror jag att vi får människor som använder sin kreativitet till att konstruera lögner för att tillfredsställa systemet. Ett gäng fullt sysselsatta ögontjänare. Om du tvingas till att göra saker bara för att kunna redovisa dem på ett godtagbart sätt, ja då tror jag att risken är stor att du under tiden glömmer bort var som är viktigt. Vad det egentligen var du ville med ditt liv. Vad du själv tycker är roligt och stimulerande. Vilken bok du vill läsa, hur långt benen vill springa, och vad du vill bli när du blir stor. Och glömmer vi bort det, vart är vi då på väg?