Då brukar jag svara att först och främst handlar det om det sociala arvet.
Att växa upp med missbrukande föräldrar, bråk och fattigdom. Vissa personer ärver också själva missbrukets psykiska ohälsa som då ofta senare i livet leder till misär och hemlöshet. Själva hemlösheten ärver vi väl inte precis, men utgångsläget blir fruktansvärt dåligt, alla odds är mot den utsatta individen som växer upp i en problemfamilj. Även en dramatisk skilsmässa, konkurs eller psykiskt lidande kan leda till hemlöshet senare i livet.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Nu har det gått några år sedan jag levde på härbärgen, i portar och källare.
Häromdagen frågade jag några polare om de upplevt någon positiv eller negativ förändring nu för tiden på härbärgena, och med härbärgen menas numera korttidsboenden i 14 dagar. Alltså att man bor där en väldigt kort tid enligt sociallagen. Att bli accepterad som hemlös med tak över huvudet-garanti gäller endast inskrivna stockholmare. Resten få gå på tuben och tigga efter en slant till natten.
Svaren blev ungefär så här:
”Jo, på ett sätt är det lättare i dag att bo på härbärge. Nämligen att nu är vi så många som levt så många år på stadens härbärgen att vi börjat skapa starka gängförhållanden. Och det har vi blivit tvungna till på grund av trycket från nytt folk, så att säga. Allt skrik på kvällarna och allt bråk är fruktansvärt påfrestande, liksom kamrattjuveriet. Det här kaoset gör att missbruket ökar för det går inte att nyktra till eller försöka bli drogfri i denna miljö, det är en total omöjlighet.”
De få som har 24-timmarsboende på härbärgen får inte gå ut på natten och hämta luft för då kommer de inte in sedan utan får vänta till dagen efter. Smått pinsamt och psykiskt knäckande bara det.
Ett annat stadigvarande bekymmer för den utsatte som endast har socialpeng och är beroende av denna minimala minimiinkomst är att socialen ofta är försenade med att betala brukarens kostnad, mat med mera. Det gäller även den som exempelvis har en träningslägenhet via socialen, bidraget är oftast försenat så det händer att folk nästan blir av med försökslägenheten bara på grund av slarvet från myndigheterna att betala ut socialbidraget.
Men givetvis händer det även att brukaren uteblir från möten med socialen och kanske har glömt att lämna in kvitton för SL-kort, el, med mera. Men det är väl inte så konstigt att en svårt sjuk och utsatt människa inte orkar hålla tider alla gånger, eller helt enkelt är för nervös och nedgången för att fixa tider och en massa möten. Klart att utbetalningar kan bli sena även i dessa fall. Så med andra ord blir den redan mest utsatta i vårt trygghetssamhälle ännu ledsnare och mer uppgiven. Själv är jag så jävla trött på att se att gamla, sjuka och handikappade fortfarande lever på härbärgen år efter år efter år fastän ett akutboende ska vara två till fyra veckor, sedan ska individen få en lugnare plats. Men så fungerar det inte i verkligheten sorgligt nog, många bor där alltså i tiotals år.
Själv vet jag att det har blivit lite mera 24-timmarsboende även på härbärgen men fortfarande blir folk utslängda på förmiddagen och får stå i kö på kvällen för att komma in i stöket, missbruket, bråket, kamrattjuveriet med mera skit. Tåbira är det värsta tyckte jag på den tiden. Tänk själv att du har på dig kängorna i tre veckor och sen då du kommit in på ett härbärge så tar du av dig kängorna och gode gud vilket stank det blir, den är fruktansvärd. Och alla som snarkar värre än grisar, ni anar inte vad det sliter på psyket på den redan utsatta.
Sov gott du som sover i trygghet.
