Jag önskar att du ställde dig frågan: Vad gav just mig rätten till allt jag så högljutt försvarar som mitt, bara mitt? Varför skulle just jag serveras på silverfat ett liv i ett land, där det finns mat och rent vatten utan att jag behöver fundera på hur det går till, och där vi alla har tillgång till rösträtt, utbildning, sjukvård och en relativ trygghet i livets alla skeden?
Vet du, även här har människor stått på barrikaderna och riskerat allt dom har för att slåss för det du påstår tillhör bara dig. För det du missunsamt hävdar är ditt, bara ditt. Inte någon annans som kommer från nån annan konstig del av världen som de får skylla sig själva för att de föddes i.
Allt det du tror är ditt bara för att du är svensk.
Lyft blicken för fan!
Det är en slump!
Det är en slump att just du har allt det där, fattar du inte det? I det kosmiska skämt som mänskligheten är, kunde du lika gärna blivit född av en prostituerad i Brasiliens slum, av en förskrämd våldtagen fjortonåring i Rumänien eller under Gazas eller Libyens eller Irans missilsken. Det är en slump som du i ödmjukhet ska vara förbannat tacksam för varje välsignad dag av ditt liv som du slår upp ögonen och inte behöver undra hur du ska få mat, om dina barn ska överleva eller om ditt hus kommer att stå kvar när dagen är slut.
Tänk på det nästa gång du rynkar på näsan åt tiggarna utanför affären. Eller har åsikter om vår asylpolitik, om kommunens hem för ensamkommande flyktingbarn, om de mörkhyade kvinnorna i heltäckande slöja som med blicken i marken råkar passera ditt svenska, rättfärdigt skattebetalande synfält. När du säger att ”de får väl skylla sig själva, de får väl jobba, de får väl ta tag i sin situation i hemlandet i stället. De får väl ta tag i sina liv. Det har minsann jag gjort”.
Du har inte gjort ett dugg för att förtjäna att födas i just det här landet, med alla privilegier och räkmackor och silverskedar i din stora trut som det innebär!
Dessa ständiga uppdelningar av vi och dom, det förtär oss alla.
Det finns inga dom.
Det finns bara ett enda enormt vi på en pytteplanet i universum med en massa resurser som skulle kunna räcka åt oss alla. Det handlar bara om fördelning. Glöm aldrig det.
Och i din lilla, lilla värld där du försvarar dina snäva gränser med pompösa ord som ”ansvar”, ”Vi har faktiskt inte råd!” och ”valfrihet”, där krymper ditt hjärta och ditt sinne för vad som krävs för att bygga något civiliserat. Vad som krävs för att bygga ett samhälle där vi inte lämnar våra svaga bakom oss för att dö när vi drar vidare till nästa grotta, nästa jaktmarker.
Du tar dig rätten att avgöra vad som är fattigdom och utsatthet och mänskliga rättigheter. Från din nödtorftigt ihopspikade piedestal som vacklar på ben av fördomar, Avpixlatkommentarer och lösryckta citat och dåligt kontrollerade tidningsankor som blir till indignerade Facebookstatusar, där pekar du ut vilka som förtjänar liv och värdighet och vilka som inte gör det. Du som aldrig varit hungrig, aldrig sett någon du älskar dö, aldrig brunnit för en rättvisa som ditt land sätter dig i fängelse för.
Döm du utefter vad du menar gäller för alla andra människor som fötts till den här planeten. Av en slump, precis som du.
Men tro aldrig att du har ensamrätt på demokrati, mat, bostad, trygghet och värdighet bara för att du råkade födas i Sverige.
Vill du läsa mer av Monica Karlsson? Den här krönikan fick stor spridning i mars 2013: http://smalandsfolkblad.etc.se/kronika/hon-ar-bara-nio-och-vet-redan