BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Han ville, tro det eller ej, ha mig som lagbas på ett bygge!
I dag håller jag inte alls med om det uttrycket, utan vill och säger hellre: Man ger och man får.
Brukar du också hjälpa folk med dittan och dattan? Det brukar jag göra och har kommit fram till att det är ett av de bästa sätten för en själv att må förträffligt bra.
Vilken lycka och styrka jag upplevt när anhöriga till hemlösa via till exempel min blogg tar kontakt med mig och ber om hjälp att hitta sina förlorade barn eller syskon.
Nyss hjälpte jag en kille hitta sin familj som bor på en helt annan svensk breddgrad. Han hade tappat kontakten med dem för många år sedan och bodde nu på Götgatan. Ja, på Götgatan, på själva gatan. Det finns ställen på Götgatan där det går att sova. Killen hade gjort det till och från i 23 år och däremellan på härbärgen. Nu får jag rapporter mest varje dag från familjen hur utvecklingen går framåt med den stackaren. Jag ger råd till familjen hur de bäst kan hantera denna märkliga situation. Tro mig, det är inte så enkelt att återuppta en avbruten kontakt. Livet på gatan påverkar och skapar mer än geografiskt avstånd. Men nu får jag rapporter om hur han är ute på cykelpromenader, träffar folk på byn, sköter trädgårdsarbete med mera där uppe i hans födelsetrakter. Och det har inte ens gått en månad än, fantastiskt eller hur!
Ett annat exempel var när jag på min blogg skrev om en kille som hette Max, avliden i en för tidig död. Ett allt för vanligt avslut bland gatufolket. Då får jag ett mejl från en kvinna som tror att det är hennes bror jag skrivit om. Och det var det! Det slutade med att Max syster kom till Stockholm och vi gick runt på stan där Max brukade hålla till och jag berättade och berättade och berättade vad vi hade gjort och om hur fin hennes bror var och hur svårt han hade det innan han dog alldeles för tidigt i livet. Det blev äkta tacksamhet och jag kommer aldrig glömma detta möte!
Nu för tiden får jag ofta agera lyssnare och rådgivare på gatan. Ibland kan det kännas påfrestande med en berusad som bara vill prata och prata, ja, prata av sig helt enkelt. Men det tar jag, och ger den tiden som behövs. Snart firar jag tioårsjubileum i att få vara en medieman för gatufolket. I massa olika former har jag rapporterat från bottenplattan. Helt klart växer jag av detta och fyller på mina samhällskunskaper.
Angående en annan Max, min egen son som jag själv av många skäl tappade kontakten med under 15 år. Jag kände mig desperat och ledsen av längtan efter kontakt med mina barn, det är några år sedan nu, så då gick jag ut med en efterlysning på min blogg: ”Snälla mina barn hör av er till er pappa!” Så kom det en kommentar! ”Det är jag som är Max, här får du min mejladress. Och det på en Fars dag! Det tog lång tid innan vi vågade träffas. Tack och lov för chattande men nu har vi en far och son-relation till slut, i alla fall, om än på distans.
Så om du inte vill vara en riktig egoist så hjälper du andra utan att ha en dold agenda. Du ger och du får. Det mår alla bra av, oavsett var i livet vi befinner oss.
PS: Finaste dotter min, hör av dej, farsan längtar och saknar!
