Häromkvällen efter nattning av barn slog jag på tv:n för att slökolla på något. Jag gör det nästan aldrig. Och tur är kanske det. Programmet som utspelar sig framför ögonen på mig är ett program där barn tävlar mot varandra i matlagning. 

Programmet som heter Sveriges yngsta mästerkock och härstammar från dess vuxna motsvarighet Sveriges mästerkock där vuxna tävlar om vem som är bäst på att laga mat. Det är samma koncept här förutom att det är barn som tävlar om vem som ska bli bäst i klassen åtta till tolv år. Genomgående låter man barnen kommentera sina egna rätter, sina brister. En jury smakar på deras mat och ger omdömen. Barnen blir under en timmes tid bedömda efter sin prestation. I det här fallet efter huruvida deras hamburgare smakar gott eller inte.

Det som borde vara underbart med att vara barn i det prestationssamhälle vi lever i är att slippa vissa av de mest vidriga förhållningssätt som vuxenvärlden skapat. Som att du är vad du presterar, prestera bra så mår du bra, prestera sämre och du får inte vara med. Och att det alltid finns någon som bedömer dig. Hur du ser ut och vad du gör bedöms av någon annan (oftast, vuxna män). Problemet blir när vi inte drar en gräns mellan just vuxenvärlden och barnvärlden. Den blir samma. Tv-koncept reproduceras på barn utan att ändras i grunden. Vi sätter in barnen i en vuxenvärld som fortsätter att berätta samma sak – livet är en tävling. 

Personligen är jag helt skadad av den här menta-liteten. Jag har ständiga fantasier om vad folk ska tycka och tänka om mig. Oavsett om det handlar om vad jag skriver, vilka radioprogram jag gör eller om jag var otrevlig på Ica eller om jag inte har hört av mig till en vän. Rädd att bli dömd. Rädd att inte längre få vara med om jag inte är trevlig eller gör bra ifrån mig. 

Och i ett samhälle där vi hela tiden understryker arbete som enda sättet att få vara med är det kanske inte konstigt att vi gör program där barn ska nischas in i en yrkesgrupp, lära sig att charma tittare, lära sig att laga mat som en professionell. 

När jag själv var barn sa vuxenvärlden ”du duger precis som du är, du behöver inte göra någonting”. Jag önskar att det var sant. Sanningen är snarare tvärtom. Du duger absolut inte som du är. Bara om du är trevlig och ler och lagar en perfekt hamburgare med en underbar majonnäsdressing när du är tio år så duger du. Välkommen till 2015. 

Bristen i att vuxenvärlden inte tar ansvar för vad vi skickar vidare ner till våra barn gör mig så otroligt nedstämd. Insikten om att även jag själv reproducerar samma sak till mina barn gör mig skrämd. Denna förskjutning av livets mening som egentligen borde handla om nära relationer och gemenskap handlar allt oftare om att vara arbetsduglig, trevlig och att själv vara underordnad den strukturen, gör mig själv illamående. Men när det gäller våra barn, då vill jag inte vara med.