Det händer ganska ofta att jag känner mig vilse i samtiden. Trender och fenomen jag aldrig hört talas om men som tydligen är vardag för alla andra. Körsbärsblommningsselfies, till exempel. Eller att alla tycks överrens om att Magdalena Ribbing är någon slags socialsekreterare, betald av DN för att upplysa och utbilda oss i pöbeln om vanligt folkvett. Medan jag gått runt och trott att hon är en extremistisk aristokrat vars exklusiva, världsfrånvända livshållning och åsikter hör hemma i det kungliga museet Livrustkammarens programblad.
I många år har Magdalena Ribbing haft en frågespalt i DN där hon svarar på frågor om ”vett och etikett”. Jag brukar läsa den med jämna mellanrum eftersom den alltid får mig att förundras och bli på gott humör över mänsklighetens absurditeter.
Häromdagen var det en orolig kvinna som frågade om hon missat ett socialt tabu när hon på ett barnkalas hjälpt värdinnan att tömma diskmaskinen utan att fråga. Värdinnan hade fräst i otrevlig ton att hon genast skulle sluta, varpå den oroliga kvinnan sagt att hon gärna ville hjälpa till, varpå värdinnan sagt till ännu skarpare. Nu kanske du tror att Magdalena Ribbing svarade nånting i stil med att ”Oj, det låter som värdinnan hade en dålig dag, men du var ju bara snäll som ville hjälpa henne, så bry dig inte om hennes tråkiga ton och anala beteende, utan fortsätt vara en hjälpande medmänniska när du går på barnkalas”. I så fall är du lika lost i samtiden som jag.
Som så mycket av överklassens märkliga beteende så handlar det om integritet och därför svarade Ribbing istället att ”Det borde vara, och är för många, självklart att inte gå ut i någon annans kök och tillreda något, dra ut lådor, öppna kylskåp och så vidare. (...) Det kan finnas saker i skåp och kylskåp som man inte vill att andra ska se eller bara vara oordning.”
Redan här blir det tydligt att Ribbing pratar utifrån perspektivet att folk bor i stora paradvåningar där köket ligger i en annan ända av tiorummaren. Ett kök som man inte kommer i kontakt med om man inte går ut dit. De flesta jag känner bor i små lägenheter där middagen helt enkelt intas i själva köket, vilket gör att inblicken i allas kökslådor och kylskåp är så gott som total.
Inblicken i våra respektive hem och liv är på det stora hela vidöppen. Jag har alltid tänkt att det är något bra. Att den heliga integriteten tvärtom är en grogrund för att dysfunktionella grejer får växa ostört. När vi har inblick i varandras smutsiga kök och liv så innebär det också att vi vet om det av någon anledning börjar gå överstyr. Om vardagskaoset börjar likna vanvård eller om någon av oss börjar må dåligt på ett sätt som går ut över barn och andra anhöriga.
Jag minns när jag intervjuade Magdalena Ribbing för många år sedan. Det var för en serie personporträtt på SR som hette ”I huvudet på ...”. Det här avsnittet var alltså ”I huvudet på en vett och etikettexpert” och under några veckor hängde jag efter Magdalena Ribbing i olika situationer och plågade henne med mina frågor om klass. Ja, plågade, eftersom de allra flesta i överklassen hatar att prata klass (jag lät henne också bjuda mig på middag där jag bad henne läxa upp mig för alla etikettsbrott jag begick, men det är en annan historia).
Hela tiden pratade hon om sin roll som vett och etikettexpert som om det vore ett samhälleligt biståndsarbete. En välgörenhet, ja rentav ett demokratiskt redskap för att alla skulle känna sig inkluderade. När jag frågade om det inte i själva verket var så att vett och etikettreglerna var uppfunna av och för överklassen för att just kunna urskilja människor blev hon djupt upprörd. Den som satt sig in i alla tusentals vett och etikett-regler vet att endast någon som är uppväxt med dessa har möjlighet att lära sig dem och internalisera dem på ett naturligt sätt i sitt uppförande. Många av ”reglerna” är helt osannolika och tvärtemot vad Ribbing påstod/påstår så handlar de INTE om sunt förnuft. De är helt enkelt kulturella uttryck för en viss klass som genom århundraden av inavel hittat på beteenden som skulle framstå högst märkliga om de praktiserades i till exempel mitt barndomshem i Örebro.
Att Ribbings frågespalt och böcker är mer populära än nånsin säger något om vårt samhälle. Att hon har en frågespalt där hon sitter som en överstepräst och läxar upp oss för de mest absurda grejer och låtsas som om det vore vanligt folkhyfs och inte hennes högst personliga åsikter, är så deprimerande.
Att folk verkligen tycks tro att hon sitter inne med de rätta svaren är kanske om möjligt ännu sorgligare. Än en gång inser jag att jag inte är ett med min samtid. Snälla 70-talet, kom tillbaka! Eller kanske ännu hellre, franska revolutionen.
