På bilden syns min mormorsmor och hennes barn sittande på sitt utkastade bohag utanför kolkasernen vid Eriksdals sågverk. 

Hennes man, min mormors far, var en av de fackföreningsmän som vägrade acceptera bolagets sänkta löner. 

Därför kom polisen och vräkte dem – på bolagets order. 

Jag gissar att det finns en hel del liknande klipp i byrålådor och kartonger runt om i Medelpad. Det här var nämligen den tiden i Sveriges historia då partipressen var som allra starkast. Då de dagliga nyheterna berättades med tydlig politisk vinkling på nyhetsplats.

Dagspressens och Sveriges politiska historia går hand i hand, kan man läsa i medieforskarna Lennart Weibull och Ingela Wadbrings standardverk Massmedier.

Från mitten av 1800-talet startades en allt större mängd lokala dagstidningar, och ST var en av många. 

Tidningsmännen (för det var mest män) som låg bakom dem såg en dubbel affärsidé. Att nå ut med ett politiskt budskap och samtidigt tjäna pengar på en lokal marknad. Många, som Sundsvalls Tidning, intog en liberal hållning. De gjorde stora insatser för allmän rösträtt och begränsning av kungamakten. Men den framväxande arbetarrörelsens frågor var man inte lika intresserad av.

Runt förra sekelskiftet startade därför arbetarrörelsen tidningar över hela landet. Just för att skildra samhället ur det perspektivet, och nå ut med ett rött budskap. 

Det var alltså ingen slump att just ”Nya Samhället” skildrade hur min gammelmormors familj kastades ut på bar backe.

Tidningar och läsare indelade sig efter partitillhörighet ända fram till 1970-talet, men sedan hände något med journalistiken. Inspirerade av anglosaxisk press och av Public Service började ett nytt ideal växa fram. Objektivitet, oberoende och granskande ersatte partilojalitet. 

Forskning har visat att journalister på det personliga planet tenderar att vara rödgrönare än folk i allmänhet. Men mycket få nyhetsjournalister skulle gå med på att egna politiska åsikter färgar deras rapportering.  De vill vara i opposition mot makten, värna oberoendet och den fria granskande rollen. 

Jag tänkte skriva att de som i dag anklagar etablerade medier för att vara just partipress, själva är de som ivrigast söker egna kanaler för sina budskap. Att det är som partipress man måste betrakta Avpixlat, Fria Tider och andra högerpopulistiska organ. Oavsett vad som har hänt är det invandrarnas, PK-medias, feministernas eller den odemokratiska sjuklöverns fel. 

Men så satt jag en kväll och slösurfade. Såg mina egna och mina vänners delningar och kommentarer. Det slog mig vilken enorm tillgång vi är för allsköns slipade opinionsbildare. De planterar något som väcker vår indignation, vi hånar det och sprider det okritiskt vidare till tusenden. Det pågår en politisk kamp i sociala medier och vi deltar alla lydigt i den.

Det är vi som är den nya partipressen.