BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Efter en stunds pusslande konstaterade jag att golvet nog varit rätt trasigt redan från början och gav upp. Så när han kom tillbaka från köket satt vi där och drack kaffe och te ur udda koppar medan vi tittade på Mr Bean: punklegendaren, hans katt och jag, och våra jämnåriga söner som satt i likadana randiga strumpor och blängde blygt på varandra då och då. Lägenheten var ombonad och mysig, och kanske det märkligaste hem jag någonsin varit i.

På de vitmålade väggarna syntes här och var chockrosa silhuetter av de möbler som stod framför, som om han helt enkelt målat de delar av väggarna som var fria utan att bry sig om att flytta något. För fönstret hängde en blandning av blommiga och julmönstrade gardiner, i köket stod en duschkabin och toaletten var inbyggd bakom spånskivor i ett hörn. När vi lämnade det sovjetiska förortsområdet för att ta bussen genom många lager av stad tillbaka till centrum och fortsätta med turistandet var både sonen och jag starstruck och fnissiga. Och åtminstone jag hade skaffat ett nytt beroende: märkliga estniska lägenheter.

Ja, jag erkänner: jag har också perioder när jag porrsurfar på Hemnet. Men det senaste året har jag haft något bättre, nämligen tidningen Postimees bostadsportal. Ibland tittar jag på hus och fantiserar om att gå all in om sådär tio år (min pojk planerar att bli kapten och jobba på Tallink, så jag kan få flytta österut och han ändå kan komma och äta hos mig när han är i land), andra gånger kollar jag enrummare till salu ifall jag någon gång skulle kunna låna till ett extra hem.

Hyreslägenheter så som vi är vana vid att de är finns knappt, det är nästan uteslutande privat uthyrda lägenheter eller ganska dyra rum i en delad lägenhet (privatuthyrd av någon som inte bor där). Men ibland kommer det något som jag vill ha som extra hem och skulle ha råd med, i alla fall ett tag. En liten lägenhet med delat badrum och kök i korridoren, eller som det senaste som jag jagade en stackars mäklare för: ett helt urblåst hus där man får bo gratis i utbyte mot att man själv totalrenoverar (det visade sig till slut att det inte ens fanns vatten kopplat så jag avstod till slut och hittade en annan guldklimp att jaga).

Då och då kollar jag om någon av de halva tvårumslägenheterna på Luha, i rucklet över alla ruckel, finns kvar. Det gör det alltid, för ingen vill bo där. Själv har jag inte riktigt lyckats bestämma mig för om jag orkar bo på deltid i ett alkiskollektiv med hål i taket och regnvattenhink bredvid sängen, men jag tänker tanken ofta nog för att vilja se om de fått tag i en hyresgäst ännu.

Men oavsett om jag för tillfället söker realistiskt eller för att dagdrömma så är det hundra gånger roligare än Hemnet. Glöm lägenheter så vita att de bränner hål på näthinnorna genom skärmen. Glöm identiskt stylade lägenheter med exakt samma tavlor och idéer om att man förlorar pengar om man har böcker hemma. Här kan en lägenhet vara helt och hållet gul, eller randig i olika gröna nyanser, eller varför inte tapetserad med tidningspapper från den gamla onda tiden?

"Glöm tvättmaskiner fulla av paprika. Galenskapen är på riktigt."

Detaljbilder förekommer förvisso, men det är extremt osannolikt att de skulle föreställa några blommor eller citrusstilleben - snarare en suddig strömbrytare eller varmvattenberedare. Tvätthögar, vardagsliv, disk, barnprylar? Inga problem! I annonsbilderna finns utrymme för allt från överfulla askfat och gubbars toffelfötter till mer fantasieggande underligheter, som i den där lilla lägenheten med det minimala fönstret i Kassisaba där någon skrivit “Estland” och “Arbetslös” på mängder av pappersark som satt upptejpade på bokhyllor och köksskåp (en vän presenterade hypotesen att gubben blivit galen av att vara arbetslös där, med bara den lilla gluggen som fönster mot världen). Glöm tvättmaskiner fulla av paprika. Galenskapen är på riktigt.

Visst får jag väl också inse att det antagligen är ett privilegium man har som uppvuxen med att alla självklart har varmvatten hemma, att kunna romantisera låg standard, toa på svalen och det faktum att kakelugnar och vedspisar inte är reliker att sälja till välbärgade nostalgiker utan vanligt förekommande uppvärmning och spis (och rökplats - skit i köksfläkten, öppna spjället och ta en cigg i kakelugnen).

I Tallinn precis som i Göteborg eller vilken stad som helst är områden med gamla trähus det som är hippt och där de unga och coola öppnar barer, kaféer och butiker, men det är knappast någon som gråter när husen renoveras med plastfönster och rustas med modernare kök. De flesta vill ändå ha egen dusch och centralvärme, och har man en gång blivit råförkyld i ett nollgradigt kök hos ett vedspisrökande ragg i Kalamaja är det svårt att klandra någon för det.

När allt kommer omkring gör man i Estland mycket för att rädda och bevara gamla hus, även om det innebär att de inte förblir ruckel. Men bortskämd eller ej, får jag den där underbart slitna, icke uppvärmda ettan med diskho i hörnet och ryskt madrasserad ytterdörr som jag har blivit besatt av så blir jag lyckligast i världen.

Bäst just nu: Att lämna datorn hemma för att tälta, äta och läsa i över en vecka. 

Sämst just nu: När man testar att hugga av en bit av tummen för att se den växa ut igen, för att sedan upptäcka att man läst fel Flashbacktråd.