”Ah, du får nog räkna med en femton, sexton tusen va. Inte dyrt, inte billigt, men det är vad de brukar kosta va.”
Jag sitter på en lokal pub i en förort i Stockholm, och lyssnar till relativt innehållslösa samtal. Det är tidig eftermiddag, och förutom jag sitter cirka fem män utspridda på haket. Två där, en där. En vid en Jack Vegas-maskin, med en öl i den ena handen och den andra i fullt sjå med att trycka på skärmen repetitivt. Han har kostym, men jag funderar på om han har ett arbete. Eller en familj att gå hem till. Han utbrister ett skrik som är ett slags försök att sjunga med i ZZ top-låten som spelas i högtalarna.
”Tjena Roffe!”
Ägaren strövar runt och småpratar med de flesta. Han försöker även med mig, men det går sådär:
”Jaha ... Nu blir det snart mörkt. Och kallt. Nu börjas det vettu.”
Jag känner mig påkommen i mitt observerande. Min mobil har dött och jag väntar på mat, som tar en himla tid, att ta hem och jag har inget annat val än att bara sitta där och bli en del av denna ensliga miljö.
”Ja ... just det. Usch”, är det enda jag får fram.
Ägaren ler, men lunkar vidare. Jag är inte en av dem.
Trots utspridda gäster och tomheten i konversationerna finns det någon slags gemenskap i den här lokalen. Den är inte min, men jag känner väl igen den. Tiden har svept bort många fenomen bara under min korta livstid, men är det något som stått orört så är det just det här. Ensamma, manliga stammisar på lokala pubar klockan fyra en tisdag. Var för sig, men ändå en grupp. Var är alla ensamma kvinnor?
Jag har rest ensam ett flertal gånger. Oftast blir det en vecka på en charterort. För eftertanke, återhämtning och bokläsning i solen. Och lite jävla lugn och ro. När jag berättar om det höjs det ibland på ögonbrynen, oftast i beundran. Folk pratar om mod. Jag undrar om jag fått den sortens kommentarer om jag var man. Jag är inte modig, jag vill bara vara ifred ibland.
Tyvärr är det svårt. I synnerhet när jag på dessa semestrar suttit på restaurang och ätit eller i en bar för att ta en drink. Som ensam kvinna förväntas jag inte vilja vara just ensam. Väntar jag på någon? Inte det? Men då måste du åtminstone vänta på en komplimang? Inte det? Jaha, nähä.
När allt det uteslutits så återstår bara en sak, du är galen. Konstig. Att en kvinna vill vara själv i en offentlig miljö, det är för många obegripligt. Och omöjligt, just på grund av att män beter sig som de gör mot kvinnor som försöker vara just ifred.
För några år sedan befann jag mig på en ensamsemester på Kreta. Jag trodde jag hittat en lösning på problemet när jag beställde in mat på rummet i stället för att äta ute på hotellrestaurangen där jag ideligen blev störd. Mannen som jobbade på hotellet och som jag haft otaliga märkliga samtal med under veckan knackade på dörren, satte ner brickan och tog tag om min hals för att försöka kyssa mig. Jag smällde igen dörren i hans ansikte och undrade förtvivlat om jag någonsin skulle kunna få leva ut min dröm om total frid på ensamresa fullt ut.
Jag ser mig återigen om i den lokala puben, på dessa män. Jag funderar på hur länge de har suttit här, och fått precis det de vill ha. En lugn stund. På hur det inte finns någon plats i den här världen för kvinnliga vagabonder och stammisar. Roffe beställer en till öl.
Jag får äntligen min mat. När jag går ut ser jag tre kvinnor på terrassen. De röker och jag hör en av dem säga:
”Jag har sagt till henne, att du är en stark kvinna. Du kan lämna honom, men hon vågar inte.”