”Mamma, i sommar behöver vi väl inte åka någonstans?” Åttaåringens önskan är min egen. Efter några hysteriska veckor innan sommarlovet, med ohälsosamt många tider att passa – avslutningsfikor, inskolningssamtal, föräldramöten, avtackningar – så vill jag bara få vara ifred. Jag vill inte aktiveras ett enda dugg. Nej, låt oss bara drälla omkring här på gården och se vad som händer! 

I början går det lite knaggligt. ”Vad ska vi göra?” frågar barnen. Skolor och scheman har under året berövat dem ett visst mått av kreativitet och självständigt tänkande. Vi hjälps åt att hitta tillbaka. Vad har du lust att göra? Även jag och maken har en diffus schemakänning i ryggraden de första dagarna, och vi jobbar på med uppskjutna projekt i ett rasande tempo. Men när vi alla har tagit ett djupt andetag och kommit på banan – då kan drällandet börja! Då kliver vi av tiden och flyttar in i vår egen längtan och vilja. Vi rör oss mellan olika självvalda sysslor, följer impulser och tänker långa tankar i ett makligt tempo. Då och då möts vi mitt på gården i en fråga, en kram eller en fascination över något storartat. Sedan fortsätter var och en med sitt eget personliga drällande. Vi bara finns där bland allt annat som finns, barnen växer bland det som växer. Och jag vägrar kalla det för att ha tråkigt! Jag vägrar säga som vuxna säger, att det är nyttigt för barn att ta paus från organiserade aktiviteter och bara ha tråkigt en stund. Att kalla icke aktiverad tid för ”tråkig” är en samtidsnorm och en trist etikett att sätta på fenomenet frihet. Det är rent av nedvärderande mot den blyga och förvånade känsla vi får när vi äntligen tillåts att vara ifred med vår egen tid. Vi behöver bara vänja oss. I lugn och ro. Vi behöver få drälla omkring i en yrvaken försommarvärld och peta lite här och pilla lite där. Och mitt i denna värld så upptäcker du fascinerat att lupinfröna smäller om du nuddar vid dem. Att maskrosstjälkarna krullar sig som serpentiner i vatten och att skatorna fångar möss i smyg bakom syrénbersån. Och kanske slås du av det märkliga i att i det samhälle som vi har skapat så utgör detta drällande tillstånd en parentes, ett sällsynt undantag. Vardagen, den övervägande delen av livet, är ofta någonting helt annat.

Jag vill inte göra min brors Sverigevandring i dag, jag är alldeles för bunden och hemmakär. Men jag tror att det då och då är viktigt att hoppa av samhället. Att ställa sig utanför och titta på samtiden med oblida ögon och tänka: Varför? Vad är det för ett stressat system som vi hjälps åt att upprätthålla? Vad är det egentligen för en stack som jag drar mitt strå till? Är det en bra stack? Vill jag leva i den eller mår jag bättre av att ställa mig bredvid?

Och om du inte har någonting som binder dig och du är sugen på att gå dit benen för dig, så varför inte? Säg upp dig, sälj ditt hem, köp ett tält, och gå. Bara gå!