Ända sedan jag var 16 år och kom ut som bög har ”drag” varit ett självklart uttryck för vem jag är. Länge kallade jag mig för Nicole de Lancret, efter Drew Barrymores karaktär i ”För evigt – en askungensaga”.
Dramaten-drugorna Tjorven och Lillan är mina kollegor och vänner. När jag hörde att de fått en kamera upptryckt i ansiktet av en extremhöger-aktivist, som frågade varför de ”sexualiserar barn”, väcktes en vrede jag knappt trodde fanns inom mig.
På sajten som extremhöger-aktivisten skriver för benämns mina vänner som ”sexualaktivister” och ”transsexaktivister”.
Det är så dumt att det är svårt att hitta orden för hur galet det är.
Att det är extremhögern och SD som utgör motståndet mot dragqueens är föga förvånande. Att de börjat samla sina trupper och gå till hård attack är djupt oroande.
Det är också oroande att flera aktivister och intresseorganisationer på hbtq-sidan inte förmår att utgöra ett trovärdigt motstånd, utan i stället passar på att göra liknelser mellan extrema hatare och feminister i den här frågan.
Genom röriga analyser görs paralleller mellan extremhögerns hat mot könsöverskridande och feministers motstånd till själv-id (att individen själv ska få avgöra sin könstillhörighet) eller kritik av transvården.
I GP Kultur, till exempel, skriver Maria Ramnehill:
”…motståndet mot drag knyter an till en internationell motståndsrörelse mot transpersoners rättigheter /…/ Här samlas /…/ vissa brittiska feminister, högerextremister, miljöaktivister, USA:s evangelikala höger och den europeiska anti-genusrörelsen med katolska förtecken /…/ Det börjar med dragqueens, men det slutar inte där. Det fortsätter med transpersoner /…/ I Sverige är det än så länge Sverigedemokraterna som driver motståndet. Låt oss hoppas att det stannar där. Men det är långt ifrån säkert.”
Ramnehill antyder alltså att nazister, feminister och katolska anti-genusrörelsen samarbetar och att SD:s ”kamp” mot dragqueens kan vara början på en sådan allians även i Sverige.
Expos Daniel Poohl skriver ut teorin rakare:
”Radikalfeminister, högerkristna, konspirationsteoretiker och högerextremister har hittat varandra i en ohelig allians som gjort transpersoner till extremhögerns nya hatobjekt.”
Min egen teori om att vissa feminister syns i högerkanaler, i England och USA till exempel, när det kommer till transfrågan (alltså inte dragqueens) är att vänstersidan inte har förmått att diskutera frågan. Att bli utstött ur sitt sammanhang ökar också risken för radikalisering. Här har skribenter som Ramnehill och Poohl själva ett ansvar.
Frågan jag ställer mig är: Räcker det med att vara orolig för hur själv-id kan komma att påverka den materiella aspekten av kön, eller hur transvården bedrivs, för att ha sällat sig till den internationella motståndsrörelsen mot transpersoner?
Konservativa och vissa feminister kan hamna i samma slutsats om att kön inte är en identitet, utan en biologisk verklighet, det är sant, men av helt olika anledningar och med skilda inställningar till mänskliga fri- och rättigheter.
Mig veterligen har ingen seriös svensk feminist, som uttalat sig kritiskt mot själv-id eller transvård (på allt för unga individer), visat agg eller avsky mot drag-kulturen.
SD och andras ogillande av drag bottnar i ett ogillande av brottet mot könsroller och den ”naturgivna” maktordning som ska följa.
Vissa feministers kritik mot själv-id handlar om att kön som materiell verklighet börjat bytas ut mot en idé om kön som identitet, vilket genererar nya utmaningar för kampen mot könsbaserat förtryck, vilket kommer fortsätta även om definitioner får nya innebörder.
Kritiken mot transvården kommer numera även från en del transläkare och självaste Socialstyrelsen har ändrat sina riktlinjer efter att det framkommit att vården lutar sig mot ett för svagt vetenskapligt underlag. Gör även dessa läkare och myndigheter sig skyldiga till att ingå i den oheliga alliansen?
Att göra sallad av vitt skildafrågor och drivkrafter splittrar motståndet till det homofoba drag-hatet och ökar spänningarna som extremhögern tar spjärn ifrån.
Att dragqueens blir ”lika med” transvårdens irreversibla ingrepp på minderåriga (vilket naturligtvis är två helt skilda saker) stärker extremhögern snarare än besegrar den.
Debatten om dragqueen story hour klampar rakt in i mitt själsliga vardagsrum. Jag ställer inte upp på förklaringen att hatet, som jag själv mötte som ung, och debatten om mångbottnade transfrågor har ett lika med-tecken mellan sig.
