BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Främst för storföretag och miljardärer, vad det verkar. Som brukligt är när högerpolitiker genomför ”skattereformer” i USA. För det är ju inte första gången en republikansk president går på skattesänkarstråt. Det började med Ronald Reagans berömda skattereform 1981. Då handlade det om 750 miljarder dollar på fem år. Och när George W. Bush kom till makten 20 år senare drevs fler stora skattesänkningar igenom.

En gång i tiden, under decennierna efter 1930-talets New Deal, hade USA ett ganska progressivt och utjämnande skattesystem. Men det var då. 

Sedan början av 80-talet har marginalskatterna för höginkomsttagare sänkts rejält. För de som tjänar mest från 70 till knappt 40 procent.

Samtidigt har kapitalinkomstskatten kapats till max 20 procent, samtidigt som den vanliga inkomstskatten ligger på betydligt mer. Så ju mer av inkomsten man kan räkna som kapitalinkomst, desto mindre skattar man. Något som aktiespekulanter, riskkapitalister och hedgefondförvaltare har utnyttjat flitigt och blivit snorrika på.

Till bilden hör att också bolag betalat allt mindre skatt. Bolagsskatten ligger officiellt på 35 procent, men de senaste åren har storföretagen snittat omkring hälften, vilket innebär att statskassan gått miste om flera hundra miljarder dollar varje år. Och en del storföretag har inte skattat alls, trots miljardvinster. Anledningen är att floran av avdragsmöjligheter och kryphål växt genom åren, dels genom aktiva beslut, dels genom aktiv passivitet.

Barack Obama lyckades visserligen få igenom ett par mindre skattehöjningar för de rikaste, men i huvudsak är USA ett paradis för höginkomsttagare, miljardärer och storföretag redan innan Donald Trumps nya giv. Det märkliga, för att inte säga sjuka, i sammanhanget är att skattesänkningarna hela tiden har motiverats med att de gynnar alla, eftersom pengarna kommer sippra ner.

Det brukar kallas ”trickle down”, och grundtanken är att skattesänkningar för rikt folk och storföretag antas främja investeringar, skapa jobb och boosta tillväxten – vilket ska leda till högre inkomster också för vanligt folk. Det brukar också hävdas att statskassan går opåverkad genom skattesänkarrallyt, eftersom den stärkta tillväxten kommer öka skatteinflödet. Ett budgetmässigt nollsummespel alltså.

På 80-talet, under Reagan, pratades det om ”utbudsekonomi”, men principen var densamma. ”Det är svårt att sälja in trickle down så utbudsteoriformeln var det enda sättet att få igenom en skattepolitik som egentligen var trickle down”, förklarade David Stockman, arkitekten bakom Reagans första stora skattereform.

Oavsett vad den kallas är teorin numera både moraliskt och empiriskt bankrutt. Vilket ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud förtjänstfullt visar i sin nyutkomna bok Tio trasiga teorier om ekonomi. Att den är trasig anser numera inte bara folk till vänster, utan också ekonomer inom organisationer som IMF och OECD. I en rapport slår IMF fast att tillväxten i själva verket sjunker när de rikaste får en större del av inkomsterna, och att den som vill se högre tillväxt istället borde se till att höja inkomsten för fattiga. 

Och egentligen är det väl ganska självklart. Leo Hindery, en amerikansk finansman som jag intervjuade för några år sedan, beskrev det så här: ”Rika människor äger redan varenda kostym, bil, hus och flygplan de någonsin kommer behöva. Ger du mig 100 dollar köper jag ingenting, jag har bara 100 dollar mer. Om jag däremot ger 100 dollar till en låginkomsttagare så köper hon säkert något, vilket får effekter i hela ekonomin. Föreställningen om att det ska sippra ner från de rika är ett enda stort bedrägeri.”

Resultatet av de ständiga skattesänkningarna, påpekade han, har istället blivit en ”vinnaren tar allt-kapitalism”, där resurserna sipprat uppåt snarare än neråt, där de växande klyftorna har satt hämsko på tillväxten och där ekonomin blivit ett rangligt bygge på lös grund.

”Trickle down-teorin är död”, deklarerade själva Financial Times ett par år efter finanskrisen. Men ryktet om dess död förefaller tyvärr överdrivet.

Åtminstone har andemeningen reinkarnerats i Trumpadministrationens och Republikanernas retorik. Finansministern Steven Mnuchin hävdar bestämt att de aviserade skattesänkningarna kommer betala sig själva, att de är så bra för ekonomin och skapar så många nya jobb att de i slutändan genererar mer pengar till staten.

Tanken sågas dock av en rad amerikanska ekonomer, och det troligaste är väl att skattesänkningarna – om de nu blir verklighet – bara förstärker budgetunderskottet och ropen på nerskärningar. Vilket drabbar medelklassen och de fattiga allra mest.

Men det går förstås alltid att fabricera ”alternativa fakta” som visar på motsatsen.