Med tanke på den stjärnspäckade ensemblen skulle det förvåna om filmen inte blir Netflix mest sedda under jul och nyår. Kanske, men bara kanske, kan skådespelare som Jennifer Lawrence, Leonardo DiCaprio, Meryl Streep och Timothée Chalamet få någon ynka mer procent att börja fundera över vår planets tillstånd. En fråga som annars endast 40 ­procent i Sverige är mycket oroade över, enligt en stor internationell enkätundersökning från Ipsos/Mori som publicerades i augusti. Man kan ju drömma. 

Allt börjar med ett teleskop. 

Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprio är astronomerna som upptäckt himlakroppen som skenar mot jorden. Snabbt måste de få medierna och den opportunistiska Trump-­lika presidenten (spelad av en välfönad Meryl Streep) att lyssna och agera. Det går självklart åt helvete. 

Yikes vilken dålig nyhet, tycker presidenten som oroar sig att nyheten om jordens undergång kommer att påverka hennes kampanj. Kan vi säga 70 procents risk istället för 100? 

Hos de tandblekta nyhetsankarna i morgon­showen är det bara sexiga, under­hållande budskap som gäller. Siffror, snark!

För den svenska publiken från ”Greta-land” är skildringen av personfixeringen kring budbärarna i ”Don’t look up” särskilt intressant. Den som mot alla odds når ut i klimatfrågan har ett nästintill omöjligt uppdrag att göra medialt rätt, särskilt när allt man vill bara är att primalskrika ”VÄRLDS­LEDARE, SKÄRP ER!” 

Den som talar allvar eller höjer ­rösten om klimatfrågan kallas ­”tråkig” eller ”bipolär”. 

Den som pratar siffror får mindre air time och avfärdas med ”bevis” från köpta lobbyistforskare. 

I filmen kapas den brännande katastroffrågan kongenialt av en mediekult kring Leonardo DiCaprios manlige astronom som snabbt dubbas till ”hunk-forskaren” och får pryda glossiga magasin. Hans kvinnliga kollega Kate (Jennifer Lawrence) hånas istället som en hysterisk häxa i en störtflod av elaka memes efter att hon verkat ”för arg”.

Som om huvudfrågan handlade om vem som var mest ”likable”. 

Polariseringen blir content, men ingen lyssnar.

Nätaktivisterna då? Istället för att ­mobilisera kring åtgärder ägnar sig massorna på sociala medier åt en komet-challenge. Det resulterar givetvis i att många spränger ­sönder halva sina ansikten. 

”Don’t look up” visar effektivt hur alla försök att rikta ljus på katastrofen ­faller platt. 

Nyhetscyklerna är för snabba och ­underhållningsfokuserade för att greppa århundradets scoop. Folkets uppmärksamhetsspann minimalt. 

När världsstjärnan Ariana Grande – i en skruvad version av sig själv – trots allt försöker använda sitt genomslag med en wailande powerballad om katastrofen avfärdas hon i kommentars­fälten som pk-hora: ”You marxist skank”. 

För den som gillar att skrocka åt samtidens dumhet är ”Don’t look up” två timmar storartad underhållning. Regissören Adam McKay låter oss skratta hela vägen mot undergången – samtidigt som filmen effektivt distraherar oss från att själva titta upp.

Likgiltigheten kring vår tids ödesfråga får mig att vilja spränga ansiktet i en klimatchallenge.