Häromdagen behandlade jag kvinnor och män olika. Jag arrangerade en föreläsningsserie och efter varje föredrag följde jag den inlärda ritualen att tacka talaren med en gåva. Alla deltagare fick en presentpåse med exakt samma, könsneutrala, innehåll. En kaffemugg med organisationens logga, ett tredimensionellt pussel och en jojo. Allt gick fint och alla verkade glada men när jag senare utvärderade evenemanget slog det mig att jag hade skakat hand med männen men kvinnorna, dem hade jag kramat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Om de som känner till mina feministiska värderingar skulle fråga mig varför jag ägnat mig åt denna särbehandling skulle jag inte ha något vettigt svar. Det enda jag kan säga är att jag är mer bekväm med att krama kvinnor jag inte känner än män. Varför? Jag vet inte. Kan det komma från min kultur? Kanske. Men vilken av dem?
När jag kom till Sverige från forna Jugoslavien på 90-talet kramade jag ingen. Där jag kommer ifrån är kramar intima handlingar. Vi ger gärna varandra flyktiga kindpussar men när det kommer till att öppna våra kroppar för att omfamna andras är vi mycket mer restriktiva. Men i Sverige var det annorlunda. Jag fick finna mig i att ta emot de kramar mina nya tjejkompisar gav mig varje gång vi sågs. Trots en initial känsla av obehag vande jag mig till slut och i dag är jag en kramare. En diskriminerande sådan, uppenbarligen.
När jag tänker tillbaka på min socialiseringsprocess i det här landet ser jag att det fanns skillnader i kommunikation beroende på könssammansättningen i mitt umgänge. När jag var med killar hade vi en skämtsam jargong och när vi bara var tjejer kallade vi varandra gumman och var allmänt gulliga. Precis som alla andra verkar jag också vara en människa som har blivit som jag umgåtts.
Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad som skulle kunna ha hänt om mitt missöde från häromdagen utspelat sig i offentlighetens ljus i stället för i en torr föreläsningslokal i ett slutet sällskap. Tänk om twittrarna kastade snärtig skit på mig och landets skribenter skrev syrliga krönikor om mitt hyckleri. Tänk om min chef tvingades göra avbön i Aktuellt och försäkra hela Sverige om att den här typen av värderingar inte hör hemma i vår organisation. Tänk om en utrikeskorrespondent åkte till Bulgarien, för där har de typ samma kultur som jag, och frågade slumpvist utvalda kvinnor på gatan om deras inställning till kramar. Tänk om statsministern gormade i riksdagen: ”I Sverige kramar vi både kvinnor och män!”
Tanken ger mig panik. Jag som har växt upp i en totalitär stat skulle få kalla kårar av att leva i ett land där statsmakten dikterar mina hälsningsritualer. Ett samhälle som så ängsligt, så dömande, så oförsonligt synar mitt uppförande skulle kännas extremt klaustrofobiskt. Med det sagt kvarstår frågan om jag är en hycklare. Kanske det, men i så fall är jag i gott sällskap. Varje människa som reflekterar kring sig själv kan hitta exempel på när hennes inlärda beteenden inte stämmer överens med hennes värderingar. Alla som vill vara accepterade i en grupp och samtidigt är måna om sin egen integritet kommer förr eller senare att råka ut för den konflikten. Den är själva essensen av att vara människa. Frågan är därför inte hur vi blir av med den utan vad vi gör av den.
När ett inlärt beteende som står i konflikt med våra värderingar skadar andra eller i förlängningen leder till orättvisa är det vettigt att försöka att ändra på det. Jag som värderar jämlikhet behöver ifrågasätta mitt agerande från häromdagen. Lider någon av att jag låter bli att krama män jag inte känner? Gör det världen mer orättvis? Jag lutar åt nej, men även om svaret på båda frågorna skulle vara ja förtjänar jag inte att hängas på korset för det. Alla människor gör fel och alla är värda en chans att göra bättre.
