Men det fick jag.
I den påtvungna isoleringen finns inte mycket att göra. Veden är huggen och intagen, trädgården ligger frusen och tyst.
Är ju dubbelvaccinerad så jag mår inte speciellt dåligt, det är ju inget sensationellt i det heller.
Känner mej instängd och klaustrofobisk, dessutom med en massa tankar på döden och saknad, morsan dog i oktober.
Så jag försöker förströ mej. Med sensationer. Det är inte så svårt.
Internettet flödar av sensationer att reagera på. Ni vet, Barbara och Ida och Strandhäll. Och alla tycker så mycket.
Jag garvar såklart åt Barbaras uppenbara brist på koll om hur hon uppfattas, trycker gilla på dom som hånar. Jag retweetar såklart försvaret av Ida, förstår att det nu är fullt pådrag bland brunhögerns alla smutsgrisar i grävandet efter obetalda kronofogdeskulder och fyllebilder i sosseministrars historia.
Nånstans känner jag mej lurad, distraherad.
Det är väl distraktion jag behöver antar jag, jag behöver kollra bort känslan av klaustrofobi och föräldralöshet.
Problemet är att jag luras att syssla med nåt som bara är meningslöst pladder och, ursäkta mej, små nyheter.
För det är inte speciellt överraskande nyheter att en överklasskärring som bor i ett innanförskapsgetto i USA inte har vett att dölja sitt klassförakt.
Eller att en 16-årig tjej i Haparanda har polare som tycker det är tufft att lira vitmaktmusik och skrämma skiten ur sina välmenande högstadielärare.
Dom stora nyheterna är ju att Sveriges skolsystem är ett extremt och förödande sätt att segregera människor, att dränera vår välfärd på stålar.
Att den regering vi nu har drivs åt höger av en blåbrun rörelse som lärt sej att inte heila och att undvika ordet ras och istället prata om volymer och folkhem.
Under tiden växer avgrunden mellan dom som har och dom som inte har, klimatflyktingarna ökar stadigt i antal och den fascistiska rörelsen får mer och mer resurser genom sina tillskyndare i den ekonomiska eliten.
En valrörelse förbereds, där brunhögerns väldigt intelligenta propagandister kommer att få media att oupphörligen fyllas av Vem sa Vad till Vem och Hur Känns Det och andra, ursäkta mej, väldigt ointressanta fragment ur folk små privata liv.
Jag underhålls i min ensamhet av tyckonomins alla ordjonglörer. Av alla schatteringar.
Och jag börjar ruttna på att vänstern trillar ner i gropen som grävs av brunhögerns spindoctors. Hela denna upptagenhet av ord. Av gester och signaler.
Det finns ett brinnande, överhängande behov av att prata stålar.
Min fru, som är den enda människa jag träffar i denna isolerade tillvaro, säjer att influencer-ekonomin omsätter 1 miljard om året nu.
Min ena dotter, som jag pratar i telefon med, säjer att det är alldeles för många människor i vänstern som har politiken som en slags hobby.
Jag lägger ihop ett och ett och tittar på mej själv.
Jag har det jävligt bra. Jag är väldigt nöjd med mitt liv.
Jag tillhör väl tyckonomin. Jag fick häromdagen ett mejl från Strix: ”Vi kom att tänka på Stefan som sakkunnig ”tyckonom” i ett av lagen, skulle du tycka det var kul? I så fall vill vi gärna föreslå det till kanalen.”
Det skulle handla om demokrati.
Kanske skulle det va bra att vara med. Undrar om jag får nåra stålar?
Men jag skiter i det. Jag vill inte va en del av tyckonomin.
Jag har det bra som sagt, jag behöver nog aldrig mer knega i betydelsen lyda en arbetsbeskrivning och en chef, jag är snart pensio. Jag lever gott på mina spelningar och böcker.
Så jag kan kosta på mej lyxen att ställa mej på sidan och säja:
Hela det här kacklandet och tyckandet drivs av att skaffa sej följare, likes och sponsorer till folks jävla poddar och bloggar. En massa vänsterjournalister tvingas in i detta av rent försörjningsmässiga skäl, och så förstås den där urmänskliga driften att va uppskattad.
Men konstruktionen gör att den som tycker mest braskande och löpsedelsmässigt är den som lyckas och då premieras det här snabba, slängiga tyckandet.
Det är asfarligt.
Lägg av.
Jag säjer det i all välmening, jag säjer det också till mej själv, jag säjer det till alla välmenande, välmående vänstertyckare.
Och ta för fan inte emot spons på era forum, jag vet att det är svårt att överleva som tyckare i ett medielandskap där dom som har mycket pengar kan köpa röster, men försök att säja nej.
Skriv om arbetsplatsolyckor.
Skriv om den hotande livsmedelskrisen.
Skriv om hur Moderaterna förstör Stockholms sjukhus.
Skriv om stålar.
Stålar är det som dom som styr det här systemet inte vill att vi ska prata om.
En gång åkte jag som gästartist i en väldigt känd stjärnas turné, och när jag i turnébussen frågade vad folk tjänade per gig blev det pinsamt tyst.
Tills det visade sej att alla förhandlat ensamt och hemligt och hade enormt olika löner.
Och stjärnan hade typ 10 gånger mer än alla andra.
Men det talade man tyst om.
Bryt den tystnaden.
Så ska ni få se på fan.
Slutar med en text från Strängens och Dundertågets låt ”Skaffa ny frisyr”.
Frid över Strängens minne.
Vill du va en av dvärgarna I Stenbecks slott
Vill du blogga fast du hajar noll
Slicka upp och sparka ner så ser det ut som du e mer på håll
Vänd ut ut å in på dig själv och sparka ut nån skit
Låt det rulla genom media som en boll
Saknar du koll skyll på att hjärtat läcker som ett såll
Skaffa dig nu lite flyt bygg en myt om all
Sprutande bubblande
Dyr skumpa du spyr
Och skaffa ny frisyr
Nu hör jag inte vad du säger ska du svara dom
På frågan om din inkomst e noll
Men fråga gärna nåt om mitt skrev det läcker som ett såll
Kom nu bossen dom har stängt du och jag kan gå till sängs
Skynda på innan banken sprängs
Och skaffa ny frisyr
