Veterligt hade ingen av dem kommit till skada. Han hade drivit en diskret men förtroendeingivande verksamhet runtom Stockholm och räddat tillvaron för kvinnor ur alla samhällsklasser som, med tidens språkbruk, råkat i olycka.
För dåtiden var det moraliskt förkastligt redan att han släckt så många spirande människoliv. Men det fanns ytterligare en detalj med doktor Olofsson som gör att han nog även idag hade förts till domstol: han var ingen doktor. Han var en vinddriven arbetargrabb som hamnat i USA där han på inte helt klarlagda grunder skaffat sig omfattande gynekologiska kunskaper och drivit en framgångsrik abortklinik. Efter sexton framgångsrika år och elvatusen lyckade aborter och en förmögenhet som kom och gick var han tillbaka i hemlandet Sverige 1930.
Där förde han en allt annat än diskret tillvaro. Han framträdde gärna i debatten, gav ut tidningar i sexualetiska frågor, skrev till riksdagen och propagerade för legaliserade aborter. Ibland undertecknade han ”doktor Olofsson”. Trots att hans verksamhet var illegal var den inte ljusskygg. Ändå var det först när en av hans patienter oförhappandes drabbades av lunginflammation och fördes till sjukhus som polisen fick upp ögonen för honom.
Efter sin fängelsetid fortsatte han sin verksamhet som debattör. Skriften ”Abort eller katastrof” gav han ut på eget förlag – den tidens motsvarighet till internet – i slutet av fyrtiotalet. Där argumenterar han för fri abort och mot de beryktade ”snuskabortörerna”. Framför allt argumenterar han för sitt eget yrkeskunnande. Han hänvisar till sin erfarenhet och sina patienter och föreslår avslutningsvis en tävling i abortoperation mellan honom och den celebre gynekologen Alf Sjövall i Lund.
Allt tyder på att doktor Olofsson var en komplex människa, driven av en del pengabehov, en del altruism men framför allt av en rejäl dos yrkesstolthet. Olofsson ville få respekt för sitt värv. Han ville införa titeln ”abortolog” och ge den till sig själv. Han ansåg, och troligen med rätta, att han var en utomordentlig fackman.
Dåtiden såg honom som en tokstolle. Han sinnesundersöktes och befanns vara ”konstitutionell psykopat av övervägande hysterisk typ” och vara ”i avsaknad av förståndets fulla bruk”.
Bara eventuellt kan vi lära något av historien om doktor Olofsson. Han var en exceptionell person, allt annat än representativ. Men genom rättsprotokollen kan vi se att behovet av väl utförda aborter fanns även på 1930-talet, och även i de klasser som hade råd att betala för sig. 1938 blev aborter lagliga – om än inte fria – i Sverige. 1975 fick vi i princip den lagstiftning vi har idag. Fram till nu har den fått stå relativt okritiserad, åtminstone av människor med faktiskt inflytande.
2018 var året då ett ifrågasättande åter tog sig upp på agendan, en försiktigt trevande men tydlig vilja att ”se över” och ”justera” och ”rätta till” nuvarande lagstiftning, dra ner aborträtten från vecka 18 till vecka 12, ge barnmorskor samvetsfrihet, ”fundera över” om vi inte ”eventuellt” har fler aborter än nödvändigt.
Så vad vi kan lära om historien om doktor Olofsson är troligen att vi inte lär så mycket av historien.
För övrigt anser jag att ”samvetsfri” och ”samvetslös” är lite för lätta att blanda samman.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
