Det finns så många klägg här i världen. Den oheliga alliansen mellan lobbyister, näringsliv och politik är en gegga som blivit uppmärksammad på senare år. En annat är kopplingarna mellan PR och kulturjournalistiken som också den omskrivits på kultursidorna .
Nu tycks litteraturvärlden stå på tur.
Lider litteraturkritiken av inavel? Frågan ställs i en ny granskning av Kvartal, där bibliometriska analytikern Lars Kullman gått igenom 335 recensioner från 2020 - 2024 i Sveriges fyra största tidningar: DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.
Hans slutsats är tydlig: Litteraturkritiken består mestadels av likasinnade som håller varandra om ryggen.
I sin analys har Kullman hittat ett kluster av 144 individer, recensenter och författare, där många sitter på dubbla stolar. I klartext: personerna både skriver böcker och recenserar varandras verk.
Inte konstigt, kan man tycka. Ett skrivande yrkesliv innebär tyvärr sällan ett dignande bankkonto. Många författare jobbar som mångsysslare inom kulturbranschen, eller har andra brödjobb.
Problemet, menar Kullman, är att de dubbla stolarna solkar kritikens trovärdighet. Det blir en inåtvänd, bekräftande miljö – likt den akademiska ”inaveln”. Ett fåtal individer cirkulerar inom samma system och stärker varandras positioner.
När han analyserade tonen i recensionerna blev resultatet direkt generande:
I sina recensioner av varandra är klustret övervägande positiva (80 procent av recensionerna är övervägande positiva, bara 8 procent negativa). Det ”kan indikera kollegial välvilja snarare än objektiv kritik” konstaterar Kullman. Recensionerna framstår som förutsägbara eller till och med som beställningsjobb.
Hårt. Aj.
Men det finns ett övertydligt exempel som Lars Kullman missar: DN:s Kulturs boklista. Topplistan röstas varje vecka fram av tidningens kritiker och litteraturredaktörer och bär anspråk på aktualitet, relevans och kvalitet.
Något kliar. Bland titlarna som fått en plats på listan hittas återkommande böcker författade av DN:s egna skribenter och redaktionsmedlemmar.
2024 placerades Malin Ullgren, redaktionens egen bokredaktör, på listan med romanen ”Förhöjningen”. 2023 fanns Andrev Walden, mångårig medarbetare, med på listan med ”Jävla karlar”. 2019 var DN-kritikern Aase Bergs ”Haggan” där. Samma år hamnade Matilda Gustavssons ”Klubben” på plats tre över årets bästa böcker – en bok som började som en granskning i – just det – DN Kultur.
I december 2023 tog Johan Hilton plats med ”Den siste teaterdirektören” på topplistan. Han är numera kulturchef på GP men arbetade innan dess sju år som fast anställd scenredaktör på DN kultur.
Ett sjätte exempel är DN-kritikern Jesper Högström som 2021 placerades på listan med Tora Dahl-skildringen ”Jag vill skriva sant”.
Frågan är alltså inte om de nämnda böckerna är dåliga (det är de inte), utan vilken roll DN:s kulturredaktion spelar när de lyfter sina egna.
DN Kultur sitter på en svåröverträffad makt i den svenska offentligheten. Topplistan är vägledande för läsare och nämns på omslag som försäljningsargument (”8 veckor på DN:s Boklista”).
Det är anmärkningsvärt att redaktionen gång på gång lyfter fram sina egna medarbetare i en lista som ger intryck av att vara oberoende, utan att tydligt redovisa kopplingarna. Har boken hamnat här för att den är bra – eller för att den är författad av någon som sitter några skrivbord bort?
Och då har vi inte ens börjat prata om att Bonnierkoncernen, som äger DN, också äger förlagen som ofta står bakom en majoritet av böckerna på topplistan.
Mönstret grumlar gränsen mellan redaktionellt innehåll och intern marknadsföring. Det ser faktiskt illa ut.
I augusti är Alex Schulman, kolumnist på DN sedan 2021, bokaktuell med romanen ”17 juni” (Albert Bonniers förlag).
Det blir intressant att se hur högt upp på DN Kulturs boklista han klättrar.
